Inget mindre än en total knockout hade fått mig att acceptera det faktum att ”det här är min gräns, jag klarar inte mer”.
Jag är glad för att få skriva detta blogginlägg just till dig. Jag anser nämligen att du utför en av de mest värdefulla uppgifterna i världen – du lotsar unga att leva den bästa versionen av sitt liv. I vårt samhälle får individen allt oftare själv bära bördan för att klara sig – du simmar motströms. Din uppgift utgår från att den unga inte behöver klara sig på egen hand, utan hen kan få hjälp och stöd av dig.
Jag hade under hela mitt vuxna liv trott att jag klarar mig ensam. Jag hade ju spelat bland världens bästa i World of Warcraft, arbetat som kommunikationssamordnare för Finska e-sportförbundet SEU ry, haft ett välbetalt arbete inom marknadsföring både i ASUS och Telia. Jag hade själv byggt min karriärstig för att få mitt drömjobb. Jag hade friheten att utveckla mig själv på fritiden och lära mig nya saker, och hade börjat göra imponerande och inspirerande videor på YouTube. Jag hade en man som jag reste tillsammans med till exotiska länder i Asien och ett kompisgäng som vi regelbundet tillbringade tid med.
Trots mitt spännande liv var jag olyckligare än någonsin tidigare under mitt liv hösten 2018. Eller, egentligen tänkte jag att eftersom det ser ut som om mitt liv utåt uppfyller alla tecken på framgång borde jag vara lycklig. ”Inte kan ju jag vara olycklig, eftersom det händer så här fina saker i mitt liv”, tänkte jag. Jag trodde att känslan skulle lätta om mitt liv innehöll fler resor, arbetsutmaningar, nya erfarenheter och ännu mer ambitiösa projekt. Jag fyllde mitt liv. Jag var jäktad, eftersom jag var rädd att tomheten inom mig slutligen skulle hinna i kapp.
Jag försökte skapa en perfekt bild av mig för andra och för mig själv, och priset för det var att jag blev helt ensam med mina egna frågor. Jag hade ingen att prata med. Och jag kunde ju inte ha det heller när jag inte ens själv hade erkänt att jag har ett problem.
Jag kunde emellertid inte hålla skenet uppe i all oändlighet. Efter att ha fyllt 31 fick jag inom loppet av några månader genomgå en skilsmässa, blev utbränd två gånger och fick depressionsdiagnos. Jag led av sömnsvårigheter och började gå i terapi och inta antidepressiva. Hela min identitet som var en framgångsrik romantiserad bild av det jag trodde var jag, krossades inom några timmar. Jag hamnade i en situation i mitt liv då jag grät största delen av dagen och kunde inte göra nästan något av det som tidigare definierat mig. Allt som jag tidigare kunnat utföra förändrades till att klara av en enskild dag.
Enligt en vanlig allmänt godkänd lögn i vårt samhälle sägs, ”om jag bara hade försökt hårdare”. Jag är inte den enda människan som har trott på denna lögn. I synnerhet unga vars liv präglas av photoshoppade reklambilder, influencers på utrikesresor och bekantas perfekta liv får utstå en otrolig mängd tryck av omvärlden om en helt orealistisk bild av ett romantiserat liv.
Man skapar en sådan bild av livet som ingen kan uppnå i verkligheten. Misslyckanden, trötthet, negativa känslor och sorg hör till livet. Men dessa viktiga saker lyser med sin frånvaro i kommunikationen mellan människor, och de hamnar alltid i löpsedlarna som misslyckanden. Givetvis är det så här när man tänker att alla är sin egen lyckas smed – om du misslyckas i arbetet är det ditt eget fel. Om du blir arbetslös var du helt enkelt inte tillräckligt bra. Om du emellanåt är på dåligt humör är det du som felar.
Jag är lycklig för att mitt liv kollapsade så totalt. Inget mindre än en total knockout hade fått mig att acceptera det faktum att ”det här är min gräns, jag klarar inte mer”. Just i den stunden fick jag den viktigaste insikten i mitt liv när jag vågade släppa tanken att jag måste vara perfekt och klara av att göra allt ensam. Jag hade inte klarat mig utan hjälp.
Ända tills året då jag kollapsade var jag hela tiden rädd för att någon dag bli avslöjad för hur dålig jag verkligen är. Jag trodde att om jag visar min svaghet hade jag försjunkit i en känsla av skam. Genom att erkänna att man har begränsningar är emellertid en väldig styrka. Det ger frihet att försöka och lära sig nytt, eftersom den som accepterar att man är ofullständig låter sig inte nedtryckas av motgångar i livet. Det ger frihet att be om hjälp. När man accepterar sina begränsningar behöver man inte längre låtsas kunna allt.
Det är inte meningen att någon av oss ska klara oss ensamma i den här världen. Jag vill använda den här möjligheten och ömt påminna även dig mitt i din vardag – även du får ha en dålig dag. Även du får känna att du inte orkar. Även du får be om hjälp och få hjälp.
Det är verkligt mod att våga vara ofullständig, misslyckad och svag. Genom att acceptera dessa faktum i livet skapar vi utrymme för att även andra runt om oss får vara ofullständiga, misslyckade och svaga. Genom att acceptera vår egen ofullständighet ger vi andra möjlighet att vara ofullständiga.
Att förmedla denna lärdom vidare till de unga är en av de viktigaste gåvorna vi kan ge åt växande sinnelag. Genom att vara barmhärtig mot oss själv förmedlar vi budskapet till de unga att även de får vara barmhärtiga mot sig själva.
Tack för att du har gjort ett värdefullt val och beslutat att arbeta med ungdomar. Hela existensen av ditt yrke förmedlar budskapet att de unga inte behöver klara sig på egen hand och att de inte behöver vara perfekta. Det är fint att du använder dina talanger, din tid och energi för att betjäna andra människor.
