Arkiv

Förebyggande av digital marginalisering i ungas bemötande

21. mars 2022

Efter att de digitala teknologierna snabbt spridit sig till de sociala, ekonomiska och personliga delarna av livet har den digitala ojämlikheten blivit en betydande del av social marginalisering. Olikhet betyder inte i sig ojämlikhet, utan ojämlikhet karaktäriseras av oförmågan att delta i vanliga relationer, aktiviteter eller funktioner som de flesta medlemmar i samhället kan ta del av. Detta gäller även digital ojämlikhet, som inte kopplas enbart till att inte ha möjlighet att  ta del av (pålitlig) information och digitaliserande sociala arenor,  utan även till utanförskap i arbets- och studiemöjligheter som i högre grad förutsätter förmågan att förstå, utnyttja och agera i digitala miljöer. Tvärtemot de förväntningar då Internet först spred sig, har digitaliseringen har visat sig medföra nya utmaningar och ställa skillnaderna mellan befolkningsgrupperna på sin spets.

Den digitala ojämlikheten hopar sig, vilket innebär att brister i förmågor och erfarenheter inom ett delområde ökar sannolikheten för problem med kunnande och engagemang även inom andra delområden inom digitaliseringen. Digital ojämlikhet är dessutom successiv till sin karaktär, vilket i sin tur innebär att bristfälliga digitala kompetenser förutspår ett mindre engagemang vid användningen av digitala tekniker och tjänster vilket innebär att individens möjligheter att ha nytta av digitaliseringen i sitt liv minskar ytterligare. Hopandet av de digitala färdigheterna och användarupplevelserna och deras successivitet berör även finländska ungdomar. Det har uppstått stora skillnader i digitala färdigheter, de är inte enbart kopplade till utbildningsnivån utan även till de starkt könsrelaterade valen av utbildningar, vilket är typiskt för det finländska utbildningssystemet.

Den nationella informationsgrunden om de ungas verkliga digitala färdigheter är svag och perspektivet på ojämlik fördelning av färdigheter finns just inte i planerna, där man förväntar sig rätt mycket av de digitala tjänsterna just i tjänsterna för unga i strävan efter högklassiga offentliga tjänster som utnyttjar digitaliseringen och den teknologiska utvecklingens möjligheter. Bland annat är syftet med det nationella AI-programmet AuroraAI att förbättra inriktningen av just offentliga tjänster samt minska en bristfällig användning av tjänsterna. Man tror att det ska gå att nå målen med smidigare utnyttjande av ärenden kopplade till livshändelser samt genom att utnyttja artificiell intelligens i utvecklingen av tjänsteutbudet och verksamhetsmodellerna. Programmet inleddes via tre centrala identifierade livshändelser, och en av dem är ”en del av samhället genom förebyggande av marginalisering”. Målgruppen är unga som gått ut grundskolan och vars förhöjda risk för utslagning man sträva efter att förebygga genom inriktning av tjänsterna i rätt tid. Önskemålet är att AuroraAI-programmet skapar en verksamhetsmodell för AI-hjälp med vilken man kan ordna den offentliga förvaltningens verksamhet så att den stöder människornas livshändelser.

Enbart digitala medel och tjänster ger dock inte metoder för att lösa livssituationen för unga som står utanför utbildning och arbetsliv, särskilt i fall där risken för utslagenhet är kopplad till inlärningssvårigheter och omfattande utsatthet. Forskningsevidensen visar nämligen att just kognitiva utmaningar, såsom språkliga och inlärningsrelaterade svårigheter, gör individen mest okunnig i det digitaliserande samhället. Vi bör tänka på att förbindelsen mellan traditionell läskunnighet och digitala förmågor är stark och att digitaliseringen därmed inte erbjuder någon omkörningsfil för lösningar på livssituationen hos unga som hamnat utanför utbildningen.

De digitaliserande tjänsterna sägs basera sig på det så kallade aktiva medborgarskapet. Detta innebär att tjänsterna har utvecklats till att gagna utbildade, arbetande personer som självständigt uträttar sina ärenden och som har god informationsläskunnighet och kännedom om servicesystemet. För många unga som hamnat utanför utbildning och arbetsliv, som har inlärningssvårigheter, en bakgrund med rusmedelsproblem eller mentala bekymmer och som sitter i en svår livssituation är det helt enkelt för mycket krävt att de ska ha självständigheten, förståelsen för myndighetsspråk och kännedom om sina egna rättigheter för att kunna utnyttja digitala tjänster. Utnyttjandet av digitala tjänster försvåras av svårigheter att förstå innehållet, såsom problem med språkliga färdigheter, uppmärksamhet och läsförståelse, samt att man förväntar att den unga kunden har en orealistiskt stor kännedom om hur samhällets servicesystem fungerar.

Man antar att de digitala tjänsterna ökar tjänsternas lockelse särskilt bland unga, även om en del av de unga endast klarar av att använda digitala tjänster med stöd. De digitala innovationerna som i sig menar väl saknar för närvarande förmågan att identifiera en tveksam och irrande ung som söker tjänsten och som inte ofta själv identifierar sitt behov av service eller var den finns. Man borde sträva efter att integrera beaktandet och stärkandet av de ungas digitala färdigheter till en del av utbildningen och i det ungdomsarbete som den unga stöter på utanför arbetslivet samt till sysselsättnings-, handlednings- och socialtjänsterna. Istället för att undervisa externt fastställda digifärdigheter borde man fokusera på att förstå den ungas helhetssituation och anamma det samt att utnyttja de digitala tjänsterna och stöd för att hålla fast vid de egna rättigheterna. I mötena borde man observera och intervjua den unga för att reda ut inte bara livssituationen och kännedomen om servicesystemet utan även om färdigheten att använda maskiner, informationsläsförmågan samt förståelsen för dataskydd och datasäkerhet och erbjuda handledning och stöd för att uträtta ärenden och behärska vardagen enligt de utmaningar som visat sig.

Egentliga interventioner som strävar efter att stärka det digitala kunnandet fastställs ofta utifrån arbetslivets och studiernas kompetenskrav och innehåller uppfattningar om färdigheter som anses vara nyttiga och som man önskar att även utslagna unga ska ta del av. Enligt forskningen nås de mest omfattande positiva konsekvenserna för individens liv dock genom interventioner som förbättrar de digitala färdigheterna och som i första hand riktas mot digitalisering i personernas personliga liv och sociala umgänge. När man lägger till förmågan att förverkliga sig själv, bli delaktig som sig själv, främja sin välfärd samt ta hand om sig och sin säkerhet på de digitala arenorna ökas de ungas upplevelser av delaktighet och betydelse. Detta möjliggör – ofta mycket senare – engagemang till utbildning och arbetsliv. Man kan börja bygga upp den ungas framtid som en delaktig och producerande del av samhället först då upplevelsen av delaktighet, betydelse och säkerhet i det personliga livet och vardagens närgemenskap har stärkts. I sådana här möten har servicesystemet, men även de teknologiska innovationerna, ännu långt att gå.

 

Källor:

van Deursen, A. J. A. M., & Helsper, E. J. (2018): Collateral benefits of Internet use: Explaining the diverse outcomes of engaging with the Internet. 

Helsper, E. J., & Reisdorf, B. C. (2017): The emergence of a “digital underclass” in Great Britain and Sweden: Changing reasons for digital exclusion.

Johansson, S., Gulliksen, J. & Gustavsson, C. (2021): Disability digital divide: the use of the internet, smartphones, computers and tablets among people with disabilities in Sweden.

Kaarakainen, M.-T. (2019): Education and inequality in digital opportunities: Differences in digital engagement among Finnish lower and upper secondary school students.

Schou, J. & Pors, A. S. (2018): Digital by default? A qualitative study of exclusion in digitalised welfare.

Visa alla blogginlägg

Arkiv