De ungas möjligheter att påverka på webben var mycket annorlunda i början av 2000-talet jämfört med idag, när vi är ute på webben med eget ansikte. Vår första dator där hemma som kopplade upp sig till Internet kom 1998, även om jag hittat datorerna på biblioteket några år tidigare. Internet-uppkopplingen var ett 56 kbps-modem som sjöng så vackert då det kopplade upp sig, och taxan baserade sig på minutfakturering. En timmes spännande tid på Internets spännande värld kostade lika mycket som ett lika långt samtal med trådtelefonen.
Jag förstod snabbt att internet och datorer är ”min grej”. Det fanns inga YouTube-vloggare eller Twich som man hade kunnat titta på då de spelar. Däremot samlades vi med ett kompisgäng och två tittade på och gav råd då en spelade. Jag blev intresserad av spelandet av realtidsstrategispelen Starcraft och tilläggsdelen Broodwar från 1998. Jag tillbringade många timmar med spelen i kompisens källare vid sidan av utelekar vackra sommardagar.
Unga Vasilis upplevelser av tidig piratism
År 1999 kom ett program som skakade om hela musik- och skivindustrin, Napster som förmedlade musik som MP3-filer från användare till användare. Med den tidens hastigheter tog det 7–9 minuter att ladda en fil, idag tar det några sekunder. Istället för att banda från radion eller köpa CD-skivor hade vi unga tillgång till ett oändligt musikarkiv, om dock olagligt. Piratismen exploderade med bittorrent-tekniken, som används än idag, och då hastigheterna ökade och ADSL-tekniken som ständigt är på blev vanligare. Jag minns än idag hur glad jag var över den virtuella DVD-spelaren där man kunde lägga till skivbilder med filändelsen iso. Via Steam har många redan glömt det där, eller att man köpte fysiska spelskivor. För en fattig ungdom var det dock ett kulturellt sätt nödvändigt litet brott.
Jag och mina kompisar ansåg inte att laddandet var något märkligt, även om det väckte en liten spänning och känsla av att vi gjorde något dumt. Våra föräldrar visste inte, eller så valde de att inte fråga vad vi gjorde på nätet. Vi behövde bara fråga om tillstånd att koppla upp oss, eftersom det gjorde att trådtelefonen inte gick att använda. Om jag borde beskriva hur jag tänkte då så var det en viss slags medborgarolydnad och ett förakt mot stora skivbolag. Demonstration genom att inte köpa CD-skivorna.
Idag härskar streamingtjänster för video och musik. Det erbjuds ett omfattande utbud från hela världen, oavsett om det är reklamfinansierat eller har en månadsavgift. En omedelbar tillgång till all underhållning för en liten slant varje månad har onekligen minskat piratismen bland de unga. Spotify finns på alla telefoner och ingen har en massiv samling MP3 eller FLAC.
Som ung påverkare i diskussionsforumen
Eftersom datateknik intresserade hittade jag Mikrobits diskussionsforum där man skrev anonymt, det fanns inga profilsidor. Plattformen var ett enkelt forum dit endast prenumeranter hade tillgång. Det var lockande att svara på folks frågor, även om jag som 15-åring inte hade några direkta svar. Jag var dock intresserad av att ta ställning till krångliga problem och i och med Google blev det lättare att söka information. Altavista var nämligen inte den smidigaste sökmotorn.
Jag skrev mycket på forumet, flera gånger om dagen, tiotals svar. Trots min unga ålder fick jag någon slags sakkunnigposition och jag minns väl en gång då jag själv frågade om skillnaden mellan bit och byte. Svaret löd ungefär: ”Va? Jag trodde att typen kan det utantill i sömnen”. Då kände jag mig faktiskt dum, för jag hade ju kunnat gräva fram svaret, utan att riskera uppskattningen på Mikrobits forum.
Nu klev datanomstudierna in i bilden, särskilt min pappa motsatte sig det enormt. Gymnasiet var det enda vettiga alternativet. Men jag stod på mig. Studierna var rätt enkla, eftersom jag lärt mig mycket redan via mitt intresse. Nu kom IRC, IRC-Galleria och den nya forumplattformen afterdawn.com med i bilden, då min Mikrobitti-prenumeration inte förnyades. IRC-Galleria var ursprungligen ett, nå ett galleri, avsett för IRC:s användare. Tanken var att få ett ansikte på signaturen, precis som med Instagram och Facebook. Tjänsten hittade dock användare utanför IRC snabbt och det blev min generations sociala medier. Det gick att skapa grupper i ”Galtsu”, som sidan kallades, och det var vanligt och godkänt att kommentera helt obekantas bilder.
Jag fortsatte skriva på Afterdawns diskussionsplattform. Det grämde mig mycket till en början, eftersom jag på nytt måste bygga upp ett rykte för min signatur från början. Men priset jag fick var värmande tack av någon som jag räddat dagen hos. Eftersom jag var storanvändare av plattformen började jag även ange osakligheter och spam. Ett par månader efter detta fick jag ett meddelande av firmans VD som erbjöd mig en plats som moderator.
Då var jag inte så medveten om saken, men så här i efterhand: nog steg makten 16-åringen lite i huvudet. Makten att radera kedjor, enskilda meddelanden och ge användare time-out för regelbrott var mycket berusande. Det fanns ett bra system i tjänsten där man måste motivera time-outen åt administratören och det var sällan någon blev permanent bannad. Samarbetet mellan mer erfarna moderatorer och administratörer fick en nog att återvända till marken. Allt gjordes med signaturer och få av dem gick att koppla till något ansikte. Jag kunde säkert få fram mina gamla meddelanden från den tiden, men kanske bättre att låta bli.
Dagens läge
Forumkulturen har mattats av från sina glansdagar efter att de sociala medierna kom. De diginativa kan själva söka information som inte nödvändigtvis behöver vara på svenska. Nyss stängdes legendariska Muropaketti som ägts av Otava, även om grundaren Sampsa Kurri efter försäljningen flyttade vidare till io-tech som skapar finländskt datateknikinnehåll. Där blomstrar forumkulturen, men utifrån texten är många skribenter långvariga entusiaster som jag, som växt upp med det. Den här slutsatsen enbart av affärer jag gjort ansikte mot ansikte, där motparten nästan alltid varit en hårig kille 30+ precis som jag.
När jag skriver detta har jag funderat på hur olika min ungdom var jämfört med dem som är födda efter 2000. Vi gjorde dumheter vi med, men inga bilder eller videor hamnade på de sociala medierna där alla kunde förfäras över dem. Idag får de unga väldigt mycket uppmärksamhet på medierna och videorna sprids omfattande även utanför. Många tycks glömma att också vi varit unga. Det finns ingen dokumentation av min tid som 13–18-åring på de sociala medierna, och det är tur.
