Teknologikritik kommer från många håll
Oro över den inverkan som digital teknologi har på samhället och på möten och växelverkan mellan människor hittas på alla samhällets nivåer. För några år sedan var en artikeln från New York Times framme i nyheterna i Finland. I artikeln talade man om chefer i Silicon Valley som ville att deras barn går i skolor där nästan alla elektroniska enheter är förbjudna. Om samma tema har bland annat den finländska teknologientreprenören Jyri Engeström talat om i media. Han beskrev sitt kritiska förhållande till digital teknologi och logiken bakom algoritmer med en analogi: ”när man vet hur korven görs vill man inte äta den mer.”
En ännu dystrare bild av teknologins inverkan på människan och samhället beskrivs av redaktör och faktaboksförfattare Pekka Vahvanen i sin bok Kone Kaikkivaltias – Kuinka digitalisaatio tuhoaa kaiken meille arvokkaan som utkom 2018. Bokens kärnmeddelande är att den teknologiska utvecklingen faktiskt inte längre förbättrar vår livskvalitet, utan tvärtom försämrar den och till och med utgör ett hot för vår existens.
En dystopisk värld beskrivs också i metallbandet Nightwish nya single ”Noise” som kan ses som en konstnärligt producerat kritik av teknologi i stil med Matrix-filmerna eller TV-serien Black Mirror. Hur smarttelefoner och sociala medier påverkar individen och samhället framställs inte särskilt positivt i musikvideon, och världen uttrycks som ett brus, där digital teknologi närmast förslavar människor och alienerar dem från både varandra och naturen.
Låtens meddelande är utan tvekan kraftigt, och den visuellt imponerande musikvideon tvingar också åskådaren ett fundera på sitt eget förhållande till digital media och teknologi. Ett särskilt kraftigt intryck gav modersfiguren i videon, som tvingade sin dotter in sin egen tvångsföreställda sociala medievärld, fylld av perfekta selfies.
Digital media hör till ungdomsarbetet
Konsten har som uppgift att ta ställning och väcka känslor. Men om även personer som arbetar med teknologi förhåller sig väldigt kritiskt till digital teknologi, borde inte även vi som arbetar inom ungdomsarbetet ifrågasätta användningen av den? Borde man alltså inom ungdomsarbetet ta avstånd från digital teknologi och satsa mer på ungdomsarbetets mer traditionella arbetsmetoder, och gå ut i naturen?
För det första handlar det inte om antingen-eller, utan om att upprätthålla både-och balansen. Det är klart att vårt samhälle är så genomsyrat av teknologi och digitalt innehåll att vi måste kunna lösgöra oss från digitala verktyg och innehåll ibland, även inom ungdomsarbetet. Å andra sidan har man under den senaste tiden allt mer börjat tala om digitalt välmående och hur man kan främja det på individ- och samhällsnivå. Det är viktigt att man diskuterar dessa synpunkter i ungdomsarbetets innehåll.
Samtidigt är det viktigt att fundera på hur ungdomsarbetet i nuläget motsvarar ungdomarnas önskemål och behov. Många metoder och verksamheter ur det traditionella ungdomsarbetet är alltjämt viktiga, och det är inte ändamålsenligt att tvinga in digital teknologi i situationer där det inte för med sig mervärde. Men å andra sidan kan digitala lösningar i samband med till exempel hantverk eller äventyrsfostran introducera helt nya och intressanta element i ungdomsarbetet utan att teknologin i sig själv är fokus för verksamheten.
Det traditionella tänkandet är att digital teknologi i sista hand bara är ett verktyg i ungdomsarbete, som gör det möjligt att nå och möta unga samt att erbjuda nya slag av verksamhet och nya tjänster. Jag vill dock utmana denna tanke genom att påstå att (digital) teknologi har ett självvärde inom ungdomsarbetet. Samtidigt vill jag påstå att det aldrig förut i mänsklighetens historia varit lika viktigt att förstå teknologi och hur den fungerar som nu. Just därför borde man inom ungdomsarbetet satsa betydligt mer på teknologifostran.
Teknologi skapas av människor
Den amerikanska datavetaren Vint Cerf, kallad ”internets fader”, har konstaterat att det som sker på internet är en spegelbild av vårt samhälle: om vi inte tycker om det vi ser är lösningen inte att försöka reparera spegeln, utan samhället.
I och för sig kunde man ju skjuta tillbaka åt Cerf att det inte är vapen som dödar utan människor. Därför är det redan i sig självt viktigt att diskutera hur nödvändig teknologi ser ut, teknologi som ökar på människans välfärd och är ekologiskt hållbar.
Cerfs meddelande är dock viktigt att komma ihåg i ungdomsarbetet: digital teknologi är något som skapas av människor. Den uppstår alltså inte i ett etiskt eller moraliskt tomrum. Vare sig det handlar om medvetna eller omedvetna tankar råder det alltid förutfattade meningar i samhället som påverkar hur teknologi programmeras. Ett viktigt sätt att kunna identifiera och lösa problemen i anknytning till dessa förutfattade meningar är att se till att de som utvecklar teknologi representerar en mångfaldig grupp människor med tanke på deras kön eller etniska och socioekonomiska bakgrund.
Ungdomsarbetet har som uppgift att förebygga ojämlikhet och minska på den digitala klyftan mellan unga genom att erbjuda stöd och verktyg särskilt åt de unga som inte har tillgång till, kompetens med, resurser för eller intresse av digital teknologi. Därför ska innehåll och verksamhet kring programmering erbjudas inte bara i skolor utan också inom ungdomsarbetet, och man ska särskilt uppmuntra unga som hör till minoriteter att delta.
Den som behärskar teknologi och data behärskar världen
Bara att byta ut kodarna kommer förstås inte att lösa de komplicerade globala politiska och ekonomiska problemen kring digitalisering och teknologisk utveckling. Det handlar framförallt om staters och företags maktbruk och kontroll. Som exempel så skapas majoriteten av den digitala teknologi vi använder oss av i Silicon Valley, Shenzhen och andra motsvarande teknologicentrum, utan tillräckliga globala mekanismer för tillsyn och reglering. Sist och slutligen verkar ingen av oss egentligen veta hur företagens algoritmer fungerar och vad för data samlas in om oss.
Edward Snowden, som 2013 läckte dokument om den amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten NSA konstaterade i YLEs utmärkta dokumentärserie Aktivisti att avsaknaden av ordentlig dataskyddslagstiftning var en av de centrala orsakerna till att de amerikanska teknologiföretagen fritt fått exploatera personuppgifter under flera decennier. Enligt honom handlar det om en treenighet som består av kontroll, äganderätt och integritet, där medborgarna istället för äganderätt enbart har användarrätt till de produkter och tjänster som företag och stater producerar och kontrollerar. Eftersom vi vill ha digitala tjänster som är så lätta och smidiga att använda och så billiga som möjligt, betalar vi i sista hand för användarrätten med vår egen data och genom att ge upp vår integritet. Sitra har räknat ut att om den data om en individ som samlas in genom användning av WhatsApp skulle ändras till euro, skulle det vara till ett värde av 536 euro i månaden, dvs. nästan 6 500 euro per år.
Ungdomsarbetet ska uppmuntra till digital aktivism
Utmaningar som anknyter till digitalisering och teknologisk utveckling, som till exempel ökad övervakning och minskat integritetsskydd, ökade mängder desinformation samt att den digitala klyftan djupnar mellan olika befolkningsgrupper, är både globala och djupt inrotade i samhällets struktur. Till exempel Snowden anser att samhället inte förändras i första hand genom att byta ut politiker, utan enligt honom vore det viktigare att direkt påverka själva teknologin genom att bygga en digital infrastruktur som respekterar de mänskliga rättigheterna.
Å andra sidan tror många proffs inom teknologibranschen, liksom också Snowden, kraftigt på att ändringen sist och slutligen börjar i människor: när tillräckligt många kliver upp på barrikaderna kommer också stater och företag att tvingas ändra på sina verksamhetssätt globalt.
Att kämpa mot problemen med digital teknologi har många paralleller med arbetet mot klimatförändring. I och med att klimatmedvetenheten ökat har människor börjat konsumera mer medvetet i sin vardag och börjat agera för att bekämpa klimatförändringen. På samma sätt borde man öka på medborgarnas kunskap om teknologi och få dem att aktivera sig angående de globala hot som digital teknologi för med sig. För ungdoms- och fostransbranschen betyder det här att teknologifostran borde utökas i betydande grad, inte bara i ungdomsarbetet utan också i skolan och i biblioteken. Samtidigt förutsätter det av proffs i branschen att de lär sig nytt och förstår hur digitala teknologier påverkar samhället.
Slutsatsen är att digital teknologi är mer en möjlighet än ett hot för ungdomsarbetet. Genom den kan man nå och möta en allt större grupp unga, göra ungdomsarbetets verksamhet mer mångsidigt samt erbjuda tjänster av bättre kvalitet åt unga. Samtidigt har ungdomsarbetet en viktig roll att spela vad gäller innehållet i digital teknologi. Ungdomsarbetet ska inte ge ungdomarna teknologisk ångest, utan istället erbjuda verktyg som hjälper de unga att kritiskt granska sitt förhållande till teknologi och ge dem beredskap att dra nytta av teknologi för att skapa ett samhälle som är betydelsefullt och önskvärt för dem själva. Teknologikritiskhet innebär inte att man är negativt inställd till teknologi, utan det inbegriper nyfikenhet, förmågan att ifrågasätta saker och ting och att granska saker från många olika håll, att fundera på risker och möjligheter, samt att ha en önskan att ändra på världen. När unga får mer beredskap att förstå och utnyttja teknologi kan de också om de så vill bättre påverka hur teknologin utvecklas.
För att tillämpa Jyri Engeströms korvanalogi: När man vet hur korven görs, har man bättre förmåga att fatta beslut om hurdana korvar man vill äta eller inte äta. Eller så kan man själv göra korven.
