Ungdomsarbetare, hur talar du om porr med unga?

Under de senaste sju åren har jag forskat i hurdana uppfattningar och tolkningar finländare har haft om pornografi i sin ungdom.

I min forskning har jag samlat in många olika slags material om finländares barndoms- och ungdomsminnen kring pornografi från 1940-talet ända till det första decenniet på 2000-talet. Jag har också analyserat över 4 300 frågor som unga skickat till experter i sexualhälsa och 167 svar från unga och unga vuxna i en nätenkät som var öppen hösten 2015. Alla dessa olika källor visar på samma olyckliga faktum, det vill säga att unga inte får hjälp av vuxna i sin närståendekrets för att svara på frågor kring pornografi. Kunde ungdomsarbetet delvis lappa den här bristen i bemötande?

Unga upplever att fostrarnas negativa sätt att tala om pornografi är mer störande än själva pornografin

Det som var mest förvånande i mitt forskningsmaterial var hur lite man talade om det pornografiska innehållet som finländarna stött på under årtiondena i sig självt. Jag antog att människorna i mitt material skulle dela med sig hurdan pornografi de sett i sin barndom och ungdom. Jag väntade mig också detaljerade beskrivningar av till exempel olika sexakter och kroppar. Istället var materialet fyllt av smärtsamma minnen och egna erfarenheter av de vuxnas oförmåga att hantera frågor och erfarenheter som barn och unga haft kring sex och sexualitet.

Unga i webbens tidsålder upplever att fostrarnas negativa tal som fokuserar på riskerna med att minderåriga konsumerar pornografi är mer problematiskt än det pornografiska innehållet i sig självt. Dagens ungdomar funderar på sätt som vuxna talar om porr: att det är ett tecken på att man är perverterad om man tittar på det och att det är skadligt och förvränger sexualiteten och förorsakar oåterkallelig och långvarig skada. Dagens ungdomar berättade också om raseriutbrotten som de vuxna fått när de fått veta att deras avkomma sett på porr.

Jag tycker att det är beaktansvärt att både unga i webbåldern och generationer långt innan dem lyfter fram hur deras fostrare misslyckats med att fostra sina barn i frågor kring sexualitet på otaktfulla och rentav osakliga sätt. Både min egen forskning och till exempel Osmo Kontulas forskning i sexlekar från barndomstiden visar att om fostrarna reagerar negativt eller till och med aggressivt på sin avkommas sexuella erfarenheter, kan det leda till långvariga, skamfläckade minnesspår för den minderåriga. Den här reaktionen fortsätter också vanligtvis från en generation till nästa.

Att skrämma med pornografins risker är dålig pedagogik. Tal som framhäver problemen kan till exempel skapa den felaktiga sinnebilden att det är fel att bli upphetsad av porr. Om talet kring webbens sexualkultur enbart fokuserar på de negativa sidorna och farorna betyder det att den unga inte söker hjälp från en vuxen då heller när de upplevt något som de skulle vilja hantera med en vuxen. Det här forskningsresultatet fick mig som en expert inom mediefostran att undra över hur vi vuxna borde tala om porr med minderåriga.

Baserar sig talet om porr på fakta eller antaganden?

I många sammanhang är utgångspunkten att minderårigas intresse för sexualitet är icke önskvärt eller rentav en hot- eller riskfaktor. Också här i Finland har vissa kommentatorer påstått att pornografi ökar på de ungas oansvarsfulla sexuella beteende och leder till allt tidigare könsumgänge, mer sexualvåld, förslappning av attityder och moraluppfattning kring sex samt ökad sexuell aktivitet bland barn och unga. Ovan beskrivna uppfattningar grundar sig dock inte på det forskningsmaterial vi har tillhanda, utan speglar snarast de vuxnas egna rädslor och oro över hur media antas påverka de unga.

Finländska ungdomar kan enligt min forskning kritiskt bedöma olika framställningar av kön och sex från media. Att se på porr och att veta mer om sex ökar inte på barnens fysiska sexerfarenheter – faktum är att de blivit mindre vanliga, som till exempel resultaten från den riksomfattande Enkäten Hälsa i skolan visar. Minderårigas uppfattningar om så kallad ”sex i det riktiga livet” motsvarar inte den bild av sexuellt umgänge som visas i porr. Tvärtom är minderårigas uppfattningar om sex förvånansvärt traditionella. De unga talar om sex som något intimt man gör med en partner man har ett djupt tillitsförhållande med och som man vill dela något särskilt med.

Om forskningsresultaten från både oss och världen inte trots decenniers försök har hittat ett orsak-verkan-förhållande i mediers inverkan på barnens och ungdomens utveckling, varför fortsätter vi sprida saker som grundar sig på antaganden? Även om innehållet i media har en inverkan på utvecklingen av intellektet, känslolivet och identiteten samt på den sociala utvecklingen, kan forskning i hur media påverkar inte entydigt ge ett svar på den verkliga effekten av medieinnehållet. Problemet är att forskning i hur media påverkar försöker hitta enkla svar på ytterst komplicerade fenomen. Förhållandet till media är alltid väldigt individuell, så man kan inte producera allmängiltiga sanningar om följderna av något visst medieinnehåll.

Trycker vi på panikknappen eller lyssnar vi på riktigt på de unga?

Det riskcentrerade samtalet om hur minderåriga konsumerar pornografi utmärks ledsamt ofta av att man helt och hållet talar förbi barnen och de unga. Vi stannar inte särskilt ofta för att lyssna på vad de unga vill säga åt oss när vi maniskt trycker på panikknappen. Visste du att i webbporrens tidsålder så fattar de unga faktiskt sexuellt mer ansvarsfulla beslut än generationerna innan dem gjorde när de var unga?

De unga skulle också önska att vi vuxna inte tänkte så svartvitt när vi funderar på pornografins eventuella inverkan.

Målet med medie- och sexualfostran borde vara att minderåriga kritiskt kan skilja mellan fiktiva, stereotypiska eller könsbestämda representationer av sexualitet och sex samt att fatta ansvarsfulla val om sina egna sexualrättigheter. En stark och mångsidig mediekompetens ger beredskap av många slag att fungera i ett mediesamhälle. Utöver att hantera eventuella risker med media ökar också mediekompetens avsevärt möjligheten att delta i samhället samt ökar möjligheterna att fatta mer medvetna beslut, samt främjar förmågan att förstå och tolka den omgivande mediekulturen och de sätt som den framställer saker som sexualitet, kön och sex.

Medie- och sexualfostran hör inte bara till experter inom dessa sektorer. Därför uppmuntrar jag att ungdomsarbetare, som är en yrkesgrupp som innehar särskild pedagogisk kompetens om icke-formella metoder och informella läromiljöer, att fundera på etiskt hållbara och balanserade sätt att föra fram minderårigas upplevelser av sexrelaterad media, som också respekterar de minderårigas egna uppfattningar, erfarenheter och åsikter. Istället för att till exempel med fingret i vädret försöka förhindra våra unga från att dela intima selfies med sina partners, kunde vi kanske diskutera sexualrättigheter och hur man beter sig ansvarsfullt när man gör slut och hur man behandlar besvikelse på ett konstruktivt sätt. Eller kanske vi kunde lyssna på de ungas ytterst smarta tolkningar av pornografi och det omgivande mediesamhället istället för att vara så rappa med att ge färdigt tuggade synpunkter om hur skadligt porr antas vara för den minderårigas utveckling? Det är kanske inte så lätt att ta emot min utmaning, eftersom för att på riktigt kunna beakta och höra barn och unga kräver att proffsen tänker om sina egna arbetsmetoder och förutfattade meningar. Men jag tror kraftigt på att ungdomsarbetets metoder är perfekta för att lappa den här bristen i bemötande, som så kraftigt framkom i min avhandling.

Barn och unga borde garanteras en säker miljö där de till exempel kan ge uttryck för känslor kring sexuella mediebilder utan att känna skuld och skam. I det här kunde ungdomsarbetet spela en stor roll. Kan du, proffs inom ungdomsarbetet, för din del hjälpa till att skapa utrymme för unga där det är säkert för dem att vara och där den unga bemöts såsom hen är, tankar och allt?