Webben finns i vardagen, till fest, närapå överallt. Webben har blivit en viktig arena för barn och unga. Webben är en del av kompisrelationerna, underhållning, informationssökning, chillande, umgänge, hobbyer – av att vara ensam och av socialisering. En förändring eller att vi tröttnar på datorerna är inte att vänta. Snarare accelererar användningstakten.
Den senaste Barnens mediebarometer-undersökningen visar hur fast del av vardagen webben är. Endast några procent av 10–12 åringarna använder inte alls webben, flertalet använder webben varje vecka. Nio av tio fjärde-, femte- och sjätteklassister använder sig också av e-post. Jämfört med tidigare år har skolungdomarnas användning av Internet ökat. Skolungdomarna besöker sociala medier, spelar, lyssnar på musik, tittar på videor och skickar e-post. Webben har blivit en naturlig del av det dagliga livet. Och skolungdomarna, som har växt upp i en teknologisk värld, lever en lång del av sitt vuxna liv utgående från och formade av de erfarenheter som de växte upp med.
Eftersom webben är en del av vardagen utgör arbetet på webben en tämligen grundläggande utmaning för ungdomsarbetet. Det är inte fråga om samma slags verksamhet som t.ex. på läger eller i ungdomscaféer – det passar många, men det är ingen orimlig förlust om någon stannar utanför. När det gäller webbungdomsarbetet handlar det om en mera djupgående fråga. Det är inte bara fråga om utrustning och användningsfärdigheter, utan om att miljön på grund av webben formas om. I den här omformade miljön borde man kunna handla och leva ett eget bra liv tillsammans med sina närmaste. Därför är ungdomsarbetet på webben inte endast ett av många delområden inom ungdomsarbetet, utan på något sätt en grundläggande funktion. I sista hand är det fråga om vad mänsklighet är i den teknologiska värld där maskiner och människor påverkar varandra.
Ungdomsfostran har som uppgift att se till de unga och deras relationer till människor och världen – och om, så som vi kan sluta oss till av mediebarometerns resultat, förhållandet till både den egna identiteten, till hurdan man är, delvis definieras via maskiner, och även förhållandet till andra delvis utformas via teknologin, har ungdomsarbetet mycket att göra upp med webben om. Det egna välmåendet och förhållandet till världen utformas genom teknologin. Det här borde på något sätt uppmärksammas i ungdomsarbetet.
Det är också viktigt att inse att många gamla uppfattningar eller begrepp inte riktigt biter på den teknologiserade världen och webbungdomarna. Det är svårt att tydligt och klart urskilja vad som är ensamhet och vad som är social verksamhet; en ung person kan vara ensam framför datorn, och ändå uppleva sig som en del av webbgemenskapen. Och å andra sidan kan bilden av den unga framför datorn vara vilseledande, eftersom webben i allt högre grad används även med hjälp av mobiltelefoner. Det finns inte heller någon tydlig skillnad mellan det virtuella och det verkliga; det som jag skriver på webben och mina handlingar där påverkar människornas uppfattningar om mig irl (in real life). Lek och målinriktad verksamhet blandas – samtidigt som man har skoj lär man sig nytt utan att lägga märke till det, och det är svårt att säga när det ena börjar och det andra upphör eller var gränserna går. Även gränserna mellan fostran och underhållning är föränderliga. I USA talar man om edutainment som är en kombination av fostran (education) och underhållning (entertainment). En värld som teknologin har format om kan man inte helt förstå med hjälp av gamla begrepp och man kan inte ta den i besittning med gamla tillvägagångssätt. Det behövs nya insikter och ny inlärning.
Å andra sidan vore det enkelt att överdriva ändringarna och avbrotten. Man måste se de nya öppningarna, och det som inte förändras. Till exempel när man studerar de ungas vänskapsband framgår att de unga fortfarande fäster sig vid sitt eget område och i huvudsak får vänner i sin närmiljö. Men man umgås med dessa vänner såväl öga mot öga som på webben. Webben kanske inte bryter ned de traditionella sociala formerna, men ger dem nya skikt. Ungdomsarbetet borde kunna tillmötesgå dessa nya funktioner på ett sätt som bibehåller ungdomsarbetets starka sidor, men som tolkar dem i ljuset av den nya situationen.
Det är svårt att greppa nya och outvecklade frågor. Men det lönar sig att ställa dem och förundra sig. Vi kan ställa några enkla frågor. Var lär sig de unga hur de ska använda webben för att främja det som är bra för dem? Var finns de vuxna som de kan föra naturliga samtal med om de fenomen som de ställs inför på webben, både när det gäller hot och glädjeämnen? Vad händer med de vuxna som kan ha mycket sämre kunskap i frågor som gäller webben än de unga – traditionellt har man tänkt att den äldre generationens uppgift i fostran är att ledsaga de unga ut i världen, men nu är det de unga som vet mera. Ska syftet med fostran vara att man tillsammans förundras och lär sig nytt i stället för att de äldre ledsagar de unga ut i världen?
Jag själv anser att utmaningarna med att växa upp på webben berör allt ungdomsarbete, eller alla de funktioner som stöder de unga. I en värld som teknologin redan har omformat är det inte möjligt att endast tillämpa gamla metoder. Fysisk kontakt är till exempel inte tillräcklig när det gäller unga som utbyter tips om anorexi med varandra på webben. Men jag tror inte heller att endast webbaserad verksamhet är tillräckligt. Jag skulle vilja att dessa två förenades. I min egen idealiska vision delas ungdomsarbetet inte in i ungdomsarbete på webben och kontaktskapande arbete, utan ungdomsarbetet kombinerar ledigt och otvunget webben med möten öga mot öga allt efter vad som krävs. Förutom kunskap om hur arbetsredskapen ska användas skulle medarbetarna också ha en förmåga att förstå hur dessa verktyg sätts in i fostran och handledning.
Det finns mycket att lära sig i ungdomsarbetet på webben, och det är fint att den här inlärningen sker både lokalt och på riksomfattande nivå. Vi lever i en teknologisk värld – vissa teknologiforskare påstår att vårt förhållande till teknologin är lika viktigt som vårt förhållande till andra människor. Lika lite som vi kan leva utan andra människor är det i vår tid möjligt att leva utan teknologi. Om man utvecklar den här tanken vidare kan man påstå att ungdomsarbetet utan teknologi i vår teknologiska tid är som ungdomsarbete utan grupper. Fattigare. Och reagerar sämre på den verklighet som de unga möter. Oansvarigare, och som lever i en annan värld. Frågan om relationen mellan ungdomsarbetet och webbverksamheten är alltså inte endast ett övergående mode eller något teknologitokeri som är lösryckt från vardagen, utan en grundläggande pedagogisk utmaning i den tid och den värld som vi lever i.
