Jag anslöt mig till Verkes verksamhet i början av oktober. Jag hade upplevt och följt med coronakrisen i en organisation inom socialbranschen. När samhället stängde våren 2020 utlyste jag familjefrid i Finland. I kampanjen försökte vi få människor att tänka på sin rusmedelsanvändning då vi på basis av forskningsrön förutspådde att undantagsförhållandena kommer att öka våldet i nära relationer i familjerna. Jag hade gett intervjuer till medier om ökad ångest bland unga, vilket kontakterna till våra tjänster påvisade.
STEA, som finansierar den organisation jag företräder, frågade hur corona har påverkat vår verksamhet. Vi svarade att nästan inte alls. I mitt föregående jobb hade man redan i över tio år svarat på målgruppens behov med olika digitala lösningar och arbetat på webben. Förändringen var mer dramatisk i det regionala ungdomsarbetet. Gårdar och lokaler stängdes.
Nu när restriktionerna har avvecklats är ungdomslokalerna öppna igen och man har även ordnat större evenemang redan under en tid, frågar man, vad som har förändrats i ungdomsarbetet i och med coronapandemin? När vi håller på att återgå till en normal vardag verkar det som att man även i ungdomsarbetsorganisationerna funderar på hur digitala funktioner kan ordnas mer planenligt i fortsättningen. I det avseendet tänker jag att min början i Verke sammanfaller med ett slags brytningspunkt.
Verkes centrala uppgift är att producera information som stöd för utveckling och planering. Denna höst har information samlats om läget för det kommunala ungdomsarbetets digitalisering och utvecklingsbehov. Resultaten av höstens kommunenkät har analyserats och vi får intressant jämförelseinformation till enkäten som verkställdes för två år sedan. Enkätrapporten publiceras andra veckan i december. Enligt enkäten lyckades kommunernas ungdomsarbete jämförelsevis bra i coronaläget. Ungdomsarbetet kunde snabbt överföras till webben och man lyckades nå unga ganska bra med olika digitala plattformar. Nu verkar det emellertid som att det digitala ungdomsarbetet uppfattas i stor utsträckning närmast som ett bemötande av de unga på webben.
Tomi Kiilakoski, forskare vid Nuorisotutkimusseura, skrev i senaste numret av tidningen Ungdomsarbete att hörnstenarna i ungdomsarbetet är glädje och rolighet. Mot bakgrunden av denna tanke kan vi kanske se digitalisering och teknologiutveckling öka gemenskapen, som ett redskap för delaktighet, främjare av ensamhet och något som möjliggör rolig och skapande gruppverksamhet.
Kan digitalt ungdomsarbete vara något man kan göra tillsammans i gårdarna och lokalerna där ungdomarna har möjlighet att samlas igen? LAN, spelkvällar, Minecraft-workshoppar, robotgrupper, bandstreaming, videoediteringskurser, digital konst, geocachning. Man måste trots det komma ihåg att behovet av bemötande på webben hos unga minskar inte, snarare tvärtom. Även det måste man svara mot i ungdomsarbetet, men verksamheten bör vara målinriktad och den måste även gå att utvärdera.
I tiden av återuppbyggande efter pandemin förutsätter hanteringen av förändringarna i det digitala ungdomsarbetet planmässighet och öppen kommunikation. Jag hävdar att glädje ger näring åt nyfikenhet, vilja att pröva och förändringsberedskap. Innan jag började i Verke beslöt jag att min mission är att fokusera på att se de skapande möjligheterna i digitalt ungdomsarbete. Efter det konstaterandet påminner jag likväl om att en viktig uppgift för ungdomsarbetet är att finnas jämsides med de unga i en digitaliserad värld som för många visar sig vara mycket hotfull och skrämmande.
På grund av min arbetsbakgrund är jag intresserad av arbete med ungdomar i en sårbar ställning. Som exempel vill jag nämna projektet digitalt ungdomsarbete på sjukhus där Verkes nya arbetstagare Iita-Mari i fortsättningen arbetar som sakkunnigpartner. Mitt intresse har även väckts kring likvärdighetsfrågor som vi troligen kan återkomma till i mina kommande skrivelser.
Men nu behöver vi glädje att göra saker tillsammans – mitt i all dysterhet, efter ensamhet och isolering när världen är öppen igen, eller åtminstone nästan.
