I slutet av 2003 kom Facemash till. Dess huvudsakliga syfte vara att erbjuda studenter möjligheten att utvärdera andra studenter. I tjänsten visades två bilder parallellt och användaren skulle välja den person man ansåg vara ”hetare”. Efter cirka ett år efter Facemash påbörjade Mark Zuckerberg ett nytt projekt som fick namnet Facebook.
Denna nya tjänst gjorde att man kunde söka personer som gick i samma skola och även se om de hade samma kurser som man själv. Dessutom kunde man kolla in profilerna för kompisarnas vänner. I början användes tjänsten endast på universitetet i Harvard, men i oktober 2005 utvidgades Facebook till 21 universitet, och i slutet av året användes det redan i över 25 000 skolor runt om i världen. Då förstod man de stora möjligheter Facebook innebar, och sedan början av 2006 var Facebook öppet för alla som fyllt 13 år.
I Finland började Facebook spridas i oktober 2007, och året därpå lanserades Facebook på finska. Detta var en tid då ungdomsarbete på nätet ännu var ganska okänt i Finland, och inom den kommunala sektorn var det främst Netar som höll på med det. I flera kommuner började man dock inse att de unga tillbringar allt mer tid på webben, och man ville nå dessa ungdomar på något sätt. Facebook kom som på beställning, eftersom det var en av de första tjänsterna som även lockade vuxna användare, det vill säga även ungdomsarbetare. Under årens lopp började allt fler använda Facebook, och för många blev det en del av den vardagliga webbrutinen. Samtidigt lärde man sig använda Facebook och upplevde att det var lätt att använda. Det här var en viktig faktor som gjorde att man på allvar började överväga att använda Facebook även som ett arbetsredskap. Det var bekant, det var lätt att skapa en arbetstagarprofil där och sedan börja jobba.
Här började även utvecklingen kring ungdomsarbetet på nätet att gå bakåt. Intresset för ungdomsarbetet på nätet riktades mot Facebook istället för ett mångsidigt arbete på webben. Man upplevde att Facebook var ett lätt sätt att svara på de utmaningar ungdomsarbetet på nätet hade, så man övervägde inte ens andra alternativ. I den första ivern stannade man inte upp för att fundera på den etiska sidan eller för att läsa användarvillkoren för den nya tjänsten. Användarvillkoren för Facebook förbjuder nämligen att profilerna används för arbete och likaså får en person inte ha fler än en profil. Detta verkade dock inte störa någon, utan man var nöjd med att äntligen ha hittat ett enkelt sätt för att utföra ungdomsarbetet på nätet. I Facebook utnyttjade man samma funktioner som man vant sig att använda även i det personliga bruket. Ännu i denna situation skulle man ha hunnit fundera över vad mer Facebook skulle möjliggöra, än enbart de funktioner profilen erbjöd.
Man tänkte inte ens på att ha verksamhet utanför Facebook, och inte heller planerade man eller vidareutvecklade man arbetet på Facebook. Man ryckte bara på axlarna åt många saker, och motiverade till exempel det att man bröt mot användarvillkoren med att ungdomsarbetet alltid handlat om att göra uppror och det inkluderar att man går sina egna vägar. Om man hade gjort saker och ting på ett annat sätt, skulle den tid som använts för att skapa om de profiler som Facebook tagit bort ha kunnat utnyttjats för att begrunda, hur ungdomsarbetet på nätet skulle kunna utföras på ett högklassigt sätt utan att bryta mot användarvillkoren.
Den största betydelsen har Facebook ändå haft på det att inga nya och betydande insikter har gjorts gällande ungdomsarbetet på nätet under de senaste åren. På grund av användningen av Facebook ses ungdomsarbetet på nätet främst som kommunikation och chattande, även om det kunde vara så mycket mer. Särskilt saknas den funktionella delen nästan helt i dagens ungdomsarbete på nätet. Ungdomsarbetet har alltid baserats på en verksamhet och att man gör något tillsammans – så varför tillämpas inte detta arbetssätt på webben? Varför fokuserar vi endast på att göra reklam för verksamheten, kommunicera och diskutera?
Om Facebook inte skulle ha funnits, skulle ungdomsarbetet på nätet säkert vara på en helt annan nivå. Utan Facebook hade vi på allvar varit tvungna att fundera över nya sätt att möta de unga på webben och göra något tillsammans med dem. Ungdomsarbetet på nätet skulle vara mycket mångsidigare och rikare. Likaså skulle det stå på en mycket tryggare grund: det är farligt när en viktig arbetsform är helt beroende av endast en plattform. Jag vågar nästan inte tänka på vad som händer ungdomsarbetet på nätet när Facebook en vacker dag tappar sin popularitet. Då måste allt arbete göras om från början. Eller kvar hålls ju nog webbsidorna för kommunernas ungdomsväsende, som nästan alla innehåller samma information om boende, studier, lokalernas öppettider och eventuellt en reklam för ett disko som ordnades för ett par år sedan. På samma sidor kommer säkert logotyperna för Facebook och några andra föråldrade sociala medietjänster att spöka ännu länge, och vissa av dessa användes väl inte ens någonsin efter den första postningen.
Vi hinner ännu rädda situationen, ta huvudet ur lådan och se oss omkring, observera de ungas mångsidiga och rika webbeteende, och utifrån detta planera nya verksamhetssätt för ungdomsarbetet på webben. Detta sker dock till en början med små och försiktiga steg, eftersom vi är tvungna att lära oss nytt och besöka och använda miljöer som är främmande för oss. Det första steget kunder vara att till exempel besöka Ylilauta och Reddit, och där iaktta hur mångskiftande och mångsidig webbanvändningen kan vara. Webben och webbkulturerna är så mycket mer än bara Facebook.
