I Finland tror man att digitaliseringen skapar jämlika möjligheter för unga. Och de unga har tagit de digitala urvalen till sig som en del av vardagen för att vara sociala och sköta sina ärenden. Det finns emellertid fingervisningar om att digitaliseringen även präglas av ojämlika faktorer. Östra Finlands universitet och forskningscentret Juvenia för ungdomsbranschens forskning och utveckling i sydöstra Finlands yrkeshögskola undersöker i det av Finlands Akademi finansierade DEQUAL-projektet (2020–2024) digitaliseringens betydelse i niondeklassarnas vardag och framtidsplaner på olika områden i Finland. Vi forskar i hur olika miljöer där unga lever med olika material och sociokulturella särdrag utformar ungas möjligheter och sätt att bygga sin vardag och sitt livslopp i det digitala samhället. Vi frågade vilka centrala skillnader och orättvisor som digitaliseringen begränsar, vad som kanske upprätthåller eller ökar dessa.
Vi förstår att digitaliseringen är en vitt utbredd samhällelig förändring som framskrider snabbt inom flera olika livsområden som påverkar människors liv och vardag på flera olika sätt. Som fenomen förändrar digitaliseringen levnadsvillkoren fundamentalt. Olika teknologier och kunskapen i anknytning till dem är oundvikliga; många kulturer och sociala strukturer, diskurser och praxis vägleder människor att bli användare av teknologi. En dylik oundviklighet kan kallas för digitalt imperativ, socialt och kulturellt tryck att använda kulturellt centrala teknologier som har blivit en betydande del av samhället och dess ideologi. (Talsi & Tuuva-Hongisto 2007.)
Ojämlikheten kan sammanfattas som ett fenomen där livsvärldarna där medlemmarna i samhället lever och fälten avskiljs från varandra. Avskiljningen formas även av digitaliseringen. Enligt Ellen J. Helsper (2021) kan bakgrunden till digital ojämlikhet vara strukturella faktorer, såsom föräldrarnas socioekonomiska ställning, klass eller kön. I DEQUAL-projektet fäster vi förutom vid dessa strukturella faktorer uppmärksamhet vid ungas boningsort och deras vardag, hurdan är ungas digitala vardag överhuvudtaget och hurdana ojämlikhetsskapande faktorer som man eventuellt hittar i vardagen.
Digital ojämlikhet är ett fenomen som är mycket varierande och har flera orsaker. Det har varit vanligt att prata om skillnader i anslutning till digitalisering som olika digitala indelningar och klyftor. Laura Robinson (2015) och hennes kollegor har specificerat den digitala indelningen. Indelningen på första nivån innebär spridningen och tillgången till informations- och kommunikationsteknologier, det vill säga den teknologiska infrastrukturens existens. Indelningen på andra nivån innebär färdigheter och deltagande, det vill säga indelningar mellan användare. Den tredje nivån handlar om granskning av sociala, ekonomiska och kulturella kontexter i den digitala klyftan. Indelningarna är inte separata från sina sociokulturella kontexter och av den orsaken kan digital ojämlikhet till och med stärka existerande former av ojämlikhetsskapande.
Skillnaderna i användning och kunskap har fördjupats. De digitala klyftorna har fördjupats särskilt i länder där fysisk tillgång (access) till teknologiska apparater har blivit en självklarhet. (Van Dijk 2005). Då informations- och kommunikationsteknologierna har blivit en fogfri del av samhället, anknyts de allt starkare till befintliga sociala och kulturella indelningar.
Forskning av ungas digitala vardag
Materialet i vårt forskningsprojekt är kvalitativt och kvantitativt, och har samlats under 2021–22 om niondeklassares digitala vardag. Det kvantitativa materialet består av bakgrundsfakta genom en webbenkät, svarslänken delades via skolorna. Det kvalitativa materialet består av intervjuer individuellt eller i par med 27 unga, två gruppintervjuer samt observation på nätet av sektorer som de unga följer och deras användning av Instagram. Forskningsmaterialet har samlats från tre olika områden i Finland som vi beskriver som glesbebyggd landsbygd, arbetarklassmåstad samt växande stadsområde som lockar unga. På grund av coronapandemin har materialet insamlats i sin helhet i webbmiljö.
Vad pratar vi egentligen om när vi avser ungas digitala vardag eller kultur? Eftersom begreppen inte kan tolkas försöker vi hitta en synvinkel på frågan som utgår från materialet och ungas egen definition på hur de beskriver sin egen ”webbvärld”. I de vardagliga definitionerna blev samma begreppsliga inkonsekvens uppenbar samt att forskningens språk och ungas vardagliga begreppsapparat är mycket avskilda. Unga använder oftast benämningen some eller nätet. ”Sofia: Jag har ingen egentlig benämning, det är bara nätet. Allt som är där […] Jag vet inte. På något sätt tar det med dig till en ny värld.” I praktiken betydde nätet eller some användning av mobiltelefon och även datorer, men framför allt världen av applikationer i anknytning till dessa teknologier. Med Mikaels ord: ”Kanske allt som sker via nätet.”
Webben är diffus både för forskare och användare och den beskrivs ofta med orden fragmentarisk, snabbt föränderlig och rörig. Det förutsätter att man fortlöpande kan urskilja och uthärda förändringen för att vara medveten om ungas digitala vardag.
Lika och olik digital ungdom
Ur vår forskning framgår att niondeklassarna har mycket mångsidiga digitala förmågor och vanor, och unga är tämligen optimistiska om sina egna färdigheter. På basis av det kvantitativa materialet som samlades med webbenkäten ser det allmänt ut som att unga oberoende av bakgrund har tillgång till förhållandevis täckande och mångsidiga olika apparater och applikationer. Det som mest begränsade användningen av olika digitala apparater och tjänster var ungas intresse av andra saker, tidsbrist, föräldrarna och tillgängliga ekonomiska resurser. (Tuuva-Hongisto ym. 2022.)
Det som är intressant ur regional synvinkel är att unga på den glesbebyggda landsbygden bedömer att deras erfarenhet av påverkansmöjligheter och socialisering i olika digitala miljöer är mindre än för unga på övriga områden. Vårt antagande var att digitaliseringen skulle skapa likvärdiga möjligheter till delaktighet på landsbygden på grund av långa avstånd. På basis av vårt material har dessa unga inte tätare och mer betydande kontakt genom digitala apparater än någon annanstans – snarare tvärtom. Största delen av de unga på glesbygden som besvarade vår enkät berättade att deras intresse riktades till andra saker. (Tuuva-Hongisto ym. 2022.)
Niondeklassarna som deltog i vår forskning tillbringar en stor del av sin vardag i hemmet, skolan och i hobbyer samt med kompisar. Även dessa vardagsmiljöer påverkar ungas erfarenheter av webben och digitaliseringen. Vid forskningsintervjuerna observerade vi att de unga funderar mycket på användning av digitala apparater (för mycket) och pratade om apparaternas beroendeframkallande inverkan i en tämligen negativ ton. Vår forskning lägger fram den moraliska panik som nu för tiden riktas mot barn och ungas användning av digitala apparater. Det är mycket prat om ungas skärmtid, att begränsa tiden och den självreglering och självdisciplin som begränsandet förutsätter. Genom sådant prat uppstår en bild av en idealisk digitalung som gör saker på webben tidsmässigt sparsamt och endast i anknytning till ”nyttiga saker”. Unga har ofta svårt att namnge vilka dessa nyttiga saker är. Ett sådant ideal kan i värsta fall ge upphov till en känsla av otillräcklighet som inte hänför sig till digitala färdigheter eller delaktighet – utan en oro om för mycket webbanvändning och oförmåga att begränsa sin egen digitala användning. De unga var förutom digitala infödingar även fostrade av skärmtid, och de återspeglade sitt förhållande till rådande ideal.
När man pratar om unga och digitalisering är det bra att komma ihåg att sätten för unga att fungera på webben är mångahanda och individuella. Ungas digitala beredskap, motivation och vilja att delta varierar stort. Det är viktigt att öka diskussionen om hur vi bäst kan spåra digitala ojämlikheter som döljer sig i vardagen; och hur vi kan öka sätten att förstå ungas liv både på webben och utanför webben enhetligt som saker om både och, inte som separata saker om antingen eller.
