När en ung person hamnar utanför arbetslivet eller utbildning ska hen utöver andra tjänster även erbjudas stöd för att upprätthålla och utveckla sina digitala färdigheter. Vem som helst kan lära sig digitala färdigheter tillsammans med unga, det viktigaste är att man inspireras själv och tillsammans.
Jag diskuterade i våras med en grupp ungdomar om digitaliseringen och dess inverkan på deras liv. Ungdomarna oroade sig över till exempel huruvida man lär ut medieläsfärdighet och -kritik i tillräckligt stor utsträckning. De funderade över algoritmernas och storföretagens makt, fejknyheter och filterbubblor. Vår diskussion visade att det i motsats till vad många kanske tror finns ett behov av att behandla dessa saker även bland unga vuxna.
Att befinna sig utanför arbetsliv och utbildning kan öka ojämlikheten när det kommer till digital teknik. Om man inte får möjlighet att träna sina digitala färdigheter utvecklas de nödvändigtvis inte i den takt som krävs inom arbetslivet och utbildningen. Även inom tjänster som förebygger utslagning ska man erbjuda coaching till stöd för utvecklingen av digitala färdigheter hos unga och övriga målgrupper.
På samma sätt som övriga färdigheter kräver även de digitala färdigheterna ständigt underhåll och ständig uppdatering. Digitaliseringen går så snabbt framåt att även de som befinner sig i arbetslivet ofta har svårt att hänga med. Det står därför klart att en frånvaro från arbets- eller studielivet på bara några år kan ha en dramatisk inverkan på de digitala färdigheterna.
I mitt examensarbete, som publicerades i maj 2019, har jag utvecklat en ny arbetsform, som inkluderar coaching i digitala färdigheter i arbetet och i gruppverksamhet med sikte på utbildning för 16–29-åringar. Efter coachingen upplevde ungdomarna att deras digitala färdigheter hade förbättrats, och hälften av de som deltog i coachingen upplevde att deras intresse för digitala lösningar hade ökat tack vare vårt projekt.
Att skickligt kunna använda en smarttelefon är inte en garanti för goda digitala färdigheter
Om man vill konsumera och producera modern mediekultur måste man ha många olika slags digitala färdigheter. Undersökningar visar att största delen av de unga kan använda underhållningstjänster på nätet och sociala medier, men över en tredjedel kan inte använda sig av digital teknologi som arbetsredskap. Ungdomar som hamnat utanför utbildning använder även digitala teknologier i sin vardag i betydligt mindre utsträckning än andra ungdomar. Vi har gjort samma observationer även på min arbetsplats Vamos vid Helsingfors Diakonissanstalt. Därför ville jag i mitt arbete anta en utmaning som jag inte tidigare hört talas om ur den aktuella målgruppens perspektiv.
Jag tror att den rådande synen på de unga som skickliga användare av sociala medier och datateknik inverkar på uppfattningarna och illusionen om att de unga hanterar allt som har med digital teknik att göra på ett suveränt sätt. Idén om de unga som den digitala generationen är förhärskande även i Finland, i synnerhet bland vuxna. Många observationer har dock bevisat att pratet om digitala infödingar är felaktigt och till och med skadligt.
Begreppet digital inföding myntades i början av 2000-talet för att beskriva en generation som är uppvuxen med internet och mobila enheter och därmed är införstådd med den digitala kulturen. Med tiden har användningen av begreppet digital inföding på ett missvisande sätt utvidgats till att omfatta även digitala färdigheter, även om det ursprungligen inte refererade till sådana överhuvudtaget.
Entusiasmen för digital teknik ökar genom att göra tillsammans
Våren 2018 genomförde jag under tio veckor ett projekt kring digitala färdigheter inom gruppverksamheten vid Vamos i Helsingfors. Verksamheten i anknytning till digitala färdigheter omfattade tre timmar en gång i veckan. Resultaten från projektet kring digitala färdigheter visar att det inte kräver någon stor insats för att inverka på de ungas digitala färdigheter, utan man kan mycket väl behandla och lära ut dessa saker inom det övriga coachingarbetet.
Syftet med projektet var att erbjuda unga möjligheter till lärande inom områden som de missar när de inte är en del arbetslivet eller någon utbildning. Ungdomarna berättade att deras förmåga att utvärdera sina digitala färdigheter hade förbättrats, de digitala fördomarna hade minskat samt att de kunde identifiera bristerna i sina färdigheter och sin kompetens. De berättade att de fått ny kunskap och svar på sina frågor samt lärt sig att använda nya tjänster.
Det viktigaste resultatet av mitt arbete var de ungas ökade intresse för digital teknik. Även om det är viktigt att lära sig nya saker, utvecklas de digitala verktygen mycket snabbt, och det är inte möjligt att hänga med i all utveckling. Av dessa anledningar är det viktigare att väcka entusiasm och uppmuntra unga att prova nya saker än att de lär sig nya färdigheter och att använda nya verktyg. Entusiasmen och intresset uppmuntrar dem att upprätthålla sina färdigheter och lära sig även på egen hand, vilket stödjer dagens uppfattning om vikten av livslångt lärande.
Även om jag på min arbetsplats på skoj kallas för databruden, är det inte alltid enkelt för mig heller att använda olika digitala tjänster. En person som lär andra digitala färdigheter behöver inte heller kunna använda alla anordningar och appar, utan det viktigaste är en vilja att förstå den digitala teknikens roll och betydelse i samhället samt ett intresse för att undersöka saker genom att diskutera och göra tillsammans.
Digital ojämlikhet är ett socialt problem
Att uträtta ärenden hos myndigheter är ofta stressigt och sker i dag i huvudsak digitalt. Brister i den digitala kompetensen gör det ännu svårare att uträtta ärenden. I mitt arbete som karriärcoach handleder jag även unga i användningen av digitala e-tjänster, till exempel FPA:s och TE-byråns system.
Låga inkomster eller direkt fattigdom inverkar på uppkomsten av digital ojämlikhet. Personer som saknar arbete och utbildning har nödvändigtvis inga möjligheter att skaffa de anordningar och den utrustning som krävs för att de ska kunna ta del av digitala lösningar. De kostnadsfria möjligheter att använda utrustning som erbjuds, till exempel på bibliotek, motsvarar enligt mig inte de krav som digitaliseringen ställer och sätter människor i olika ekonomiska situationer i en ojämlik ställning sinsemellan.
Organisationer och andra aktörer som arbetar med marginaliserade människor borde satsa på att främja sina klienters sociala ställning och aktivitet genom att ta ställning i den här aktuella debatten. Det skulle vara särskilt viktigt att hitta och skaffa nya finansieringsformer, för att kunna garantera att alla får den utrustning som behövs för att de ska kunna vara aktiva i det digitala samhället och de färdigheter som behövs för användningen av den.
Katriina Räisänens examensarbete Digitaidot nuorten toimijuuden tukena (Digitala färdigheter till stöd för ungas aktivitet) kan läsas i Theseus (på finska).
