Under årens lopp har jag i flera sammanhang fått frågan om spelproblem hos unga, om problematiskt spelande och rent av om spelberoende. Jag kommer nu att samla mina erfarenheter och tankar om att bemöta unga som spelar mycket och unga som har spelandet som hobby och om arbetet med dem.
Först vill jag betona att jag talar om digitalt spelande och inte penningspel då jag talar om spelande. Jag tänker inte i texten ta ställning till speladdiktion eller spelberoende och hur de uppstår. Spelberoende har en sjukdomsklassificering hos THL precis som penningspelproblem eller rusmedelsberoende, vilket innebär att det klassas som en störning av den mentala hälsan som förutsätter vård. Ungdomsarbetaren ansvarar inte på något sätt för att ställa en diagnos och en sådan borde heller inte inverka på hur ungdomsarbetaren förhåller sig till den unga. Jag hoppas att det här inlägget ger er nya synvinklar på spelandets betydelse i den ungas liv innan ni gör antaganden om att den unga behöver vård.
Vems problem är spelandet?
Jag har diskuterat barn och ungas spelande som spelfostrare, som ungdomsarbetare och som pappa till spelare i flera olika situationer. Oftast börjar samtalet med frågan ”vad kan jag göra med en ungdom som har spelproblem?”. Jag har själv också haft spelandet som hobby och som pappa till två barn som spelar känns frågan konstig. Varför ses spelandet utgångsmässigt som ett problem och något problematiskt?
Jag har ofta hamnat vid frågan, för vem är spelandet ett problem? I många fall kan de oroliga vuxna anse spelandet vara dåligt, även om det är något bra för den unga. Jag hävdar att spelandet i många fall inte kan placeras i rätt kontext. Den vuxna ser ofta den unga ensam framför datorn eller konsolen och tänker att där är den unga nu, och kan inte göra något annat. Spelandet kan, och borde, dock granskas ur olika vinklar.
I många situationer som jag själv stött på har spelandet inte varit beroendeframkallande utan den unga använder spelandet som en utväg från en ångestfylld livssituation. Detta kan verka som tvångsmässigt beteende hos den unga. I verkligheten skyddar den unga sig genom att ställa sig utanför situationen och reglera behandlingen av svåra saker. Hos väldigt många unga som jag har arbetat med finns det allvarligt våld i skolan i bakgrunden. Traumat syns ofta hos den unga som svag självkänsla, rädsla för sociala situationer, depression och missförtroende mot de vuxna, auktoriteter och oss yrkespersoner som inte kunnat förhindra eller avsluta våldet. Jag har ofta upplevt att spelandet varit det enda för som hållit dessa unga vid liv. När vi lyckats lösa de här frågorna har spelandet lugnat ner sig, som av sig själv, till hälsosamma mängder.
Det är också bra att titta på vilka spel som spelas. Alltså inte bara hur mycket den unga spelar, utan vad hen spelar. Många spel har element som kan vara lugnande faktorer för den unga. I spelet kan den unga nå en slags känsla av kontroll som inte kan uppnås i det egna livet. I spelet kan rytm och rutiner vara enklare att nå än i utmaningarna i det verkliga livet. Samtidigt kan nivån på utmaningarna ställas i förhållande till de egna förmågorna och resurserna för tillfället.
Spelen har ofta även en social dimension som kan stöda den ungas tillväxt och utveckling. Särskilt under coronatiden kunde de ungas fritidskontakter med klasskompisarna ofta ske endast via spel eller spelplattformar. I många spel finns inbyggda talegenskaper och bl.a. på Steam-plattformen kan man även kommunicera via text. (Det är säkert onödigt att upprepa de möjligheter Discord ger.) Den här sociala dimensionen kan bli betydande även till exempel då den ungas familj flyttar eller den unga placeras utom hemmet. Spelen gör det även möjligt att hitta andra i samma livssituation med samma intressen fast på andra sidan världen. Spelens inbyggda strukturer och sociala förhållanden kan vara betydande stöttepelare i den ungas liv.
Spelet ska även ses som en hobby och som kultur. Många unga kan förhålla sig passionerat till böcker, serietidningar eller filmer som de ”slukar”. Detta är något som man rent av beundrar, att en ungdom förhåller sig till kultur så passionerat och anammar all information om den. Den unga kan välja en regissör eller författare som hen särskilt känner släktskap med. I dagens spel finns precis likadana element. Spelen har regissörer och manusförfattare, till och med skådespelare, som gjort karriär särskilt bland spelen. Till sin kulturella form är spelen bara lite annorlunda än böcker och filmer. Den viktigaste egenskapen i spelen är förstås att spelaren med många val kan påverka rollfigurens utveckling och handlingens gång. Den unga kan liksom själv spela huvudrollen och regissera berättelserna. Mina favoriter är rollspelen från spelstudiorna Bethesda och Obsidian, som jag om och om igen återvänt till. Många av de här spelen har gjort ett minst lika stort intryck som Tolkiens böcker eller Ridley Scotts filmer.
Hur ska man bemöta en ung person som spelar mycket?
Yrkesmässigt är det bra att fundera på vilket annat innehåll som finns tillhanda i den ungas liv. Har den unga tillräckligt med trevliga saker att göra tillsammans med familjen och handledarna som hen kan delta i och få lika mycket positivt innehåll i livet av? I de flesta familjer har föräldrarna hela tiden TV:n på, de stirrar på sina egna telefoner eller fokuserar på sina hobbyer – och undrar samtidigt varför barnet inte gör något annat än spelar? Kan en regelbunden, understödd hobby förbättra situationen i sådana här fall? Kanske tillsammans med föräldrarna? Parkour, klättring, utförskörning eller lasertag väcker ofta samma reaktioner som spelandet. De kräver fokus och strategiskt tänkande och kroppen börjar utsöndra adrenalin. Denna attraktiva verksamhet som påminner om spelandet kan väcka intresse till verksamhet utanför spelandet.
Det jag mest uppmuntrar till i de här situationerna är att ni börjar spela tillsammans med den unga. Hitta ett gemensamt spel som kan vara er grej och som ni kan spela vidare på under arbetsskiften. Ni kan också komma överens om att den unga lär er ett spel som hen är bekant med. På så sätt sker mötet på den ungas ”hemmaplan” och inte i en miljö som bestäms av den vuxna, vars sociala normer den unga nödvändigtvis inte förstår. Ungdomsarbetet eller -gården kan som verksamhetsmiljö vara mycket obekvämt eller otryggt för den unga. Den unga kan känna att det är ett ställe där mobbarna är. Medan ni spelar med den unga kan ni fråga hur hen har det, precis på samma sätt som vid matbordet, på en promenad eller vid det klassiska biljardbordet. Den unga kan rent av vara mer öppen i en trygg miljö. Fundera tillsammans på om det är bättre att spela konsolspel på soffan eller om den unga vill spela på nätet och diskutera t.ex. via Discord.
Utifrån min erfarenhet kan jag kort säga att en utomstående är dålig på att ställa fast och bedöma om den ungas spelande är problematiskt. Det är bäst att få koll över situationen genom att bekanta sig med den unga, de spel som spelas, de sociala relationerna och vad som får den unga att spela. Utan att sätta sig in i dessa faktorer är det även omöjligt att fastställa hur viktigt spelandet är för den unga.
Och hur skulle en diagnos ens förändra det arbete ungdomsarbetaren utför? Varför ses spelandet som något hemskt? Allt ungdomsarbete borde dock utgå från att bekanta sig med den unga och hitta gemensamma verksamhetsförutsättningar. Varför kunde inte spelandet vara den gemensamma verksamheten?
Texten är redigerad från talet som Panu höll vid Humaks Speakers Corner-evenemang (11.10.2022).
