Ofta hör man sägas att ungdomsarbetet görs med personlighet. En styrka i ungdomsarbetet är också att ungdomsarbetet är lättillgängligt för ungdomarna – ungdomsarbetaren försvinner inte bakom någon myndighetsroll, utan är personligen sig själv. Arbetandet med personlighet betyder ändå inte att man inte skulle behöva kompetens som ungdomsarbetare.
I slutet av februari deltog jag i en internationell konferens Education and Training Pathways of Youth Work, där utbildningsstigarna för ungdomsarbetarna behandlades. Under den tre dagar långa konferensen erbjöds en bra chans till att fundera på den finska ungdomsarbetarutbildningens position visavi andra länders utbildningssystem och uppfattningar om vad allt som egentligen tillhör ungdomsarbetarens yrkeskunskap.
Kunskapscentralerna producerar fortbildning för ungdomsbranschen
Med tanke på Verkes verksamhet var det särskilt intressant att delta i gruppdiskussionen, där man funderade på fortbildningsformer inom ungdomsbranschen samt dess betydelse. En av uppgifterna inom kunskapscentren i ungdomsbranschen som UKM namngivit, dit även Verke tillhör, är att producera utbildning för ungdomsbranschen. Specifikare innehåll, målgrupper, form, vidsträckthet och riksomfattande omfattning för utbildningarna kan bestämmas av kunskapscentren själva. Eftersom det fanns en risk för att kunskapscentren delvis skulle göra dubbelt arbete och ränna turvis för att utbilda på samma orter, grundades i början av detta år en arbetsgrupp som består av kunskapscentrer och regionalförvaltningsmyndigheter, som koordinerar utbildningsverksamheten.
Antalsmässigt erbjuds det mycket fortbildning för ungdomsarbetare i Finland, vilket gör att man i flera andra länder därför ser aningen avundsjukt på oss. Vi skulle ändå ännu ha lite att utveckla gällande systematisk organisering av helheten för utbildningsverksamheten och dess bedömning. Hurdana färdigheter önskar man att ungdomsarbetarna till exempel skall lära sig efter utbildningarna som arrangerats av kunskapscentren? På vilket sätt valideras inlärningen på en nationell nivå och hur mäter man övergången av utbytet från utbildningen till ungdomsarbetet i praktiken, för att förbättra kvaliteten på det? Givetvis sätter varje kunskapscenter mål för den egna utbildningsverksamheten och bedömer dess inverkan på sitt sätt, men tillsvidare har ingen tydlig målsättning eller bedömning gällande helheten utförts.
Kunskapsstandarder som grund för utveckling av utbildningsverksamheten?
Enligt utredningen som utförts av Europeiska rådet har kunskapsstandarder och -kriterier utarbetats och utvecklats i 20 Europeiska länder. I Finland finns inget motsvarande och jag är inte ens helt säker på om jag skulle sakna sådana. Ungdomsarbetet utvecklas enligt tiden och är så mångsidigt att den nationella listningen av färdigheter som krävs i ungdomsarbetet eventuellt skulle sätta allt för stränga ramar för ungdomsarbetet, eller åtminstone fördröja utvecklingen av verksamhetsformerna i det.
Å andra sidan skulle den nationella kompetenslistningen ge en grund för målinriktad utveckling av fortbildning. I en del länder till exempel i Irland används igen listning av önskade resultat i ungdomsarbetet som grund för kompetenslistningen. Där har man således grunnat över hurdan kompetens ungdomsarbetarna skulle behöva, om man vill att ungdomsarbetet ska ge specifika resultat för ungdomarna. Den nationella kompetenslistningen skulle även hjälpa bedömningen av inlärningsresultaten ur fortbildningarna och i valideringen av dem t.ex. i form av kompetensmärken.
Formerna och innehållen för utbildningarna i Finland bestäms på basis av till exempel behovsenkäter som utarbetats av kompetenscentren, vilket heller inte alls är ett dåligt alternativ, eftersom utbildningsbehoven på detta sätt kommer från de som gör praktiskt ungdomsarbete och inte styrs uppifrån. Ungdomsarbetet utvecklas förutom enligt de samhälleliga förändringarna även enligt ungdomarnas behov och önskemål, varvid även fortbildningen för ungdomsarbetarna bör vara flexibel och anpassningsbar.
De förväntade resultaten av ungdomsarbetet har listats till exempel i Irland och Skottland.
Kunnandet växer inte enbart av att sitta på utbildningar
Det egna kunnandet kan även utvecklas på andra sätt än via utbildningar. Utbildningen sker inte heller alltid vid rätt tidpunkt: om temat i utbildningen inte just då är aktuellt i det egna arbetet, är risken stor att nyttan av utbildningen går till spillo. Därför är det särskilt viktigt att det finns en struktur likt verksamheten inom kompetenscentren – experter och material, vilka man kan ty sig till just då det utvecklas nytt inom den egna arbetsgemenskapen.
Ungdomsarbetarna har inte alltid tid eller möjlighet att ge sig av till utbildningar, varvid funktionerna som strävar efter att öka på den mångsidiga kompetensen även på grund av detta är viktiga. Enligt Verkes enkäter är det vanligare att kommunernas ungdomsarbetare använder en smarttelefon i sitt arbete än en dator, varvid belastande pdf-filer eller annat material i textform inte är det bästa sättet till att öka på det frivilliga kunnandet. Under de senaste åren hos Verke har vi också utöver texter producerat information i form av videor och podcaster, vilka man under arbetsdagens tråkiga stunder eller under arbetsresan lätt kan bekanta sig med.
Man bör även komma ihåg att den traditionella utbildningen, där en pratar och övriga lyssnar, lämpar sig bäst för att öka på det informativa kunnandet. Trots allt tillhör även attityderna, färdigheterna och erfarenheterna till kunskapen. Dessa kräver repetition, diskussion och övning för att utvecklas. En fortbildning i form av ett seminarium lämpar sig bäst som ett initiativ för det totala utvecklandet av det egna kunnandet, där material som producerats av kompetenscentren och andra aktörer samt stödet som skräddarsytts specifikt för arbetsgemenskapen är guld värda.
Så som någon redan under seminariet i förra veckan sade, att den egna personligheten får och ska synas i ungdomsarbetet. Det yrkesspecifika kunnandet finns trots allt som grund för arbetet, och den egna personligheten tas på ett lämpligt sätt med. Grunderna för det yrkesspecifika kunnandet uppstår i grundutbildningen, men kunnandet utvecklas under hela karriären – såväl genom praktiskt arbete, diskussioner med kolleger, fortutbildningar som genom YouTube-videor som utvecklar det yrkesspecifika kunnandet.
