I Jyväskylä fanns det på väggen av ett flervåningshus i centrum år 2006 ett stort verk, där ett barn med glansiga ögon blickar framåt och ett mjukt, blåskiftande ljus faller över dess ansikte.
Verket var en del av en större utställningshelhet och verket var Absent Minds, skapat av Fotofinlandia 2006-finalisten Renja Leino. Med verkserien vill Leino väcka debatten om vilken inverkan det digitala innehållet har på närvaron, och verkets namn talar om samma sak. Kroppen är närvarande, men tanken är annorstädes. Då är människan någonstans långt borta, borta från denna plats. (www.renjaleino.com/texts.htm)
Det var en liknande observation jag gjorde förra vintern, när jag steg in i hallen i ungdomslokalen. Lokalen var tyst, men i hörnet bodde små ljusskivor som hade ansikten längs kanterna och människor bakom ansiktena. Samtidigt kunde man i bakgrunden höra hur kaffekokaren puttrade sakta och klimatet var väntande, och fullt av liv.
Vi har kontakt med varandra på och utanför webben
Min upplevelse av ungdomslokalen och dess små ljusskivor beskriver väl hur vi använder tiden. Vi tillbringar mycket tid vid olika enheter och deltar i flera olika sociala mediers tjänster. Till exempel i början av maj publicerades resultaten från en enkätundersökning om finska barns och unga vuxnas användning av sociala medier. Undersökningen hade genomförts av ebrand Suomi Oy i samarbete med bildnings- och kulturtjänsterna i Uleåborg. Enligt resultaten använder cirka tjugoåriga unga tjänsterna i genomsnitt 13–17 timmar i veckan och användningen av tjänsterna sker både hemma och överallt annanstans.
I enlighet med Leinos verk särskiljer undersökningen om användningen av sociala medier mellan hur vi är närvarande – den delar upp ungdomarnas tidsanvändning med beaktande hur mycket tid vi använder på sociala medier och hur mycket tid som blir över till annan växelverkan och hobbyer. Samma tänk kan även ses i hur vi talar om webben. För vuxna är webben en verklighet som man går till, medan barn och unga är på webben, och webben är för dem bara ett redskap bland många andra. På samma sätt kan vi lösgöra oss härifrån och åka någon annanstans, alternativt redan vara där.
Vi uppfattar utrymmen på olika sätt. För vissa är de skarpt avgränsade platser med väggar och utanför väggarna finns ännu tre meter gård. För andra är de mer omfattande helheter, och till exempel samhällsforskaren Doreen Massey, som specialiserat sig på geografi, ser inte utrymmet som endast ett naturvetenskapligt objekt, utan enligt henne är det något som människor upplever, använder och tolkar. Tiina Mahlamäki (2009) sammanfattar hennes produktion väl genom att beskriva att i hennes tankar länkas plats och tid ihop och utgör därigenom en flerdimensionell helhet. Enligt Masseys uppfattning är utrymmet inte statiskt och tiden inte rymdlös. Samtidigt är den sociala aspekten kraftigt närvarande i utrymmesbegreppet, och sitter alltså inte löst i förhållande till detta. Allt socialt är nödvändigtvis även kopplat till utrymme. Jag har alltid fascinerats av att vi talar om ungdomslokaler. Ordet lokal lyfter fram utrymmets mångfasetterade aspekt, som utgörs av att de unga tillbringar tid där, skapar utrymmet och av att ungdomsledarna arbetar med det.
Vi kan dock även fundera på hur mycket webben och det att vara loss från webben är separata fenomen. Forskaren Jenny Kennedy vid universitetet i Swinburn begrundar i sin artikel Conceptualizing Social Interactions in Networked Spaces (2011) hur det sociala utrymmet byggs upp och dess förhållande till olika kommunikationstekniker, eftersom man även i utrymmesforskningen har separerat på hur det sociala utrymmet byggs upp beroende på om vi är på webben eller inte. Hon vill i sin artikel utmana vårt tankesätt och föra fram att vi inte skulle få indelningen online/offline som motsatta, utan som parallella. På detta sätt skapar de tillsammans det utrymme där vi växelverkar. Hon föreslår att vi skulle ändra vårt språkbruk och allmänt börja tala om nätverkade utrymmen (eng. networked spaces). Dessa nätverkade utrymmen är inte kopplade till webben eller separerade från webben, utan istället är de gemensamma vävar som berör dessa båda. De binder samman flera olika historier från olika källor och skapar därigenom nya sociala utrymmen i vilka vi lever och verkar.
Man förstår Kennedys tankar när man läser om hur unga använder sociala medier. De granskar, läser och gillar innehåll som produceras av andra. Dessutom är det viktigt för dem att veta vad kompisarna och det är även viktigt att hålla kontakten med dem i realtid. Beteendet i de sociala medierna låter som det vi alltid gjort till exempel när vi samlats kring lägerelden, och därför låter det lite konstigt att man sett dessa världar som separata.
Vi sitter vid en jättelik lägerheld
Under de tio senaste åren har vår närvaro förändrats i det att vi samtidigt är närvarande på flera olika platser och människor är inte längre långt borta härifrån, borta från detta utrymme. Det är intressant att se ungdomslokalerna som noder i webben. De unga diginativerna representerar en generation som är hemma bland olika videor, spel, datorer och sociala medier. På detta blir ungdomslokalerna en helhet som sträcker sig ytter om sina väggar, där historier, erfarenheter, sociala förhållanden från överallt i världen för en kort stund kondenseras på en viss plats för att sedan åter försvinna och återuppstå.
Flickan i Renja Leinos konstverk Absent minds och ansiktet som lyser i skenet av ljusskivan i ungdomslokalens hall är inte borta, utan de verkar aktivt och skapar hela tiden det utrymme som vi kallar för ungdomslokal. Eventuellt diskuterar de med sina vänner som befinner sig annanstans, eller i samma lokal, och presenterar, eller representerar, utrymmet om och om igen med hjälp av bilder till exempel på Instagram och ger även de unga som inte använder lokalen möjligheten att ha samma upplevelser av deltagande som deras vänner får när de njuter av gemenskapen.
Jag deltog liksom så många andra som jobbar med unga på Verkes SomeCamp, där vi i vår lilla grupp även begrundade framtidens ungdomslokal. Att se ungdomslokalen som en abstrakt, nätverkad lokal ger mycket framtid, eftersom den inte är bunden av sina väggar, utan människorna och historierna kan föras dit de unga rör sig och låter dem delta med hjälp av olika kommunikationstekniker. Olika virtuella och andra tekniker sänker denna tröskel ytterligare. Vad skulle väl vara en bättre vision för vår egen verksamhet än att verka i detta nätverk och på detta sätt skapa otroliga vävar, som föder nya perspektiv, idéer och drömmar.
