Mannerheims Barnskyddsförening (MLL) publicerade nyligen en undersökning som visar att en av fem unga känner att föräldrarna inte bryr sig om vad den unga gör eller upplever på nätet.
Detta verkar motsägelsefullt, eftersom det ständigt publiceras ledare och artiklar i olika medier där vuxna deklarerar hur telefonerna har förstört ungas mentala hälsa samt deras förmåga att lära sig och koncentrera sig (för att nämna några negativa effekter). I samma rapport från MLL framkommer det att ungdomar efterlyser mer förståelse från vuxnas sida för deras användning av digitala medier, vilken inkluderar både skador och fördelar, istället för att vuxna bara förbjuder och begränsar deras användning av nätet.
Jag tycker att den offentliga debatten om ungas användning av digitala medier ofta har en ton som skuldbelägger ungdomarna, och att ansvaret för problemen läggs på de unga. För närvarande finns det ett starkt socialt tryck att förbjuda användningen av telefoner i skolor, eftersom ”ungdomarna inte gör annat än hänger på sina telefoner”. Detta ses som ett hinder för arbetsro och lärande. Orsaken anses alltså vara ungdomarna eller deras telefoner, inte att vuxna kanske inte har stöttat ungdomarnas tillväxt i digitala miljöer på ett adekvat sätt. Om vårt mål är att främja ungas välbefinnande och lärande, uppnås detta inte genom att ständigt tala om för ungdomarna att det är fel på dem för att de är aktiva användare av digitala medier. Varför lämnar vi ungdomarna så ensamma samtidigt som vi skuldbelägger dem för deras användning av digitala medier?
Det är dags att sluta gräla om skärmtid
Forskningslitteraturen om sambanden mellan ungas användning av digitala medier och mentalt välbefinnande fortsätter att växa. Det finns ännu ingen konsensus bland forskare, och teoretiska förklaringar har inte stabiliserats. Sambandet mellan människors välbefinnande och digitala medier är komplicerat och är starkt kopplat till sociala relationer, mental hälsa, samt olika miljömässiga och samhälleliga faktorer. Ämnet är mycket multidisciplinärt, vilket gör forskningslitteraturen varierad. Dock finns det redan stark forskningsbevis för en sak som rör skärmtid. Den tid unga tillbringar framför skärmar är en mycket dålig måttstock när det gäller att undersöka mental hälsa. Hur mycket tid unga i genomsnitt spenderar med digitala medier säger inte mycket om deras mentala välbefinnande. Istället är det hur de agerar i digitala medier, när och med vem, som förutsäger sambandet mellan användningen av digitala medier och välbefinnande mycket bättre. Är det inte då lite absurdt att grälen om skärmtid eller olika förbudstiltag verkar vara den enda uppfostringsmetoden som vårt samhälle för närvarande har?
Den konstanta pressen över att vara tillgänglig lägger extra belastning på ungas sinne
Det är viktigt att komma ihåg att telefonen inte bara är en enhet för internetanslutning utan den är kopplad till ungas psykologiska och sociala upplevelser. När man diskuterar ungas användning av digitala medier, lyfts ofta de negativa aspekterna fram, såsom pressen att se ut på ett visst sätt, exponering för trakasserier och mobbning samt skadliga effekter på mentala hälsan (viktiga frågor, var och en). Mycket mindre betonas dock det faktum att genom sina telefoner är ungdomar starkt kopplade till sina sociala nätverk, de kan ge varandra stöd, uttrycka sig själva, söka och stärka sin identitet eller hitta information och stöd för livets olika utmaningar. På nätet kan unga agera bortom vuxnas blickar, vilket just i ungdomen är viktigt, det vill säga strävan efter att göra saker självständigt.
Under tonåren betonas både behovet av att bli accepterad av kamrater och att tillhöra en grupp. Kamraterna får mer betydelse i livet och de nära vuxnas roll minskar. Denna betydelse av kamrater är också en viktig faktor att betrakta när man undersöker ungas användning av digitala medier. Anledningen till att agera på ett visst sätt på nätet kan bero på att ungdomen känner press att bete sig acceptabelt inför sina vänner eller att man till varje pris försöker undvika att bli utestängd från kamratgruppen. Tonåringens sinne söker ständigt efter acceptans från andra unga. Vad som är rätt och acceptabelt beteende beror på kamratgruppen och tiden. Unga kan behöva väga dessa olika sociala normer och regler även i den digitala världen för att behålla sin roll i kamratgruppen. Det är därför viktigt för vuxna att förstå att de sociala normerna och reglerna bland unga är annorlunda än för oss vuxna. Detta definierar också hur ungas användning av digitala medier formas.
Den nuvarande teknologin gör det möjligt för oss att ständigt vara tillgängliga. Denna press att vara tillgänglig kan vara särskilt stor för unga, eftersom de vill hålla kontakten med vänner och känner att det är viktigt att alltid och kontinuerligt vara tillgängliga för sina vänner (kanske även under nattetid). Unga ger varandra mycket stöd i livets olika påfrestningar och utmaningar, särskilt via nätet. Att behöva vara ständigt medveten om telefonen och sociala mediehändelser kan dock skapa extra belastning för ungdomars sinne och förmågan att reglera denna känsla av press och stress kan fortfarande vara svag. Dessa är frågor som vi vuxna också ständigt brottas med. Att uttrycka denna press för unga och diskutera det med dem är viktigt för att tillsammans kunna hitta sätt att vända kommunikationen till en möjlighet som ger styrka snarare än en stressande skyldighet.
Stärk ungas digitala aktörskap
Ungdomar är ofta tveksamma till att dela med sig av de utmaningar de stöter på i digitala miljöer. Och det är inte konstigt, med tanke på den rådande atmosfären av förbud och restriktioner. För en ung person kan att dela med sig av problem innebära att vuxna löser dem genom att ytterligare begränsa deltagandet i digitala miljöer. En annan oro kan vara att vuxna verkligen inte genuint förstår vad det handlar om, vilket gör att det känns meningslöst att berätta.
För professionella inom sektorn för utbildning- och fostran som arbetar med ungdomar finns det mycket information och material om hur man kan stödja ungas liv i digitala miljöer. Men även ungdomars vårdnadshavare behöver stöd. Det är viktigt för dem att bättre förstå ungas liv bakom skärmarna, så att samtal med ungdomar hemma inte alltid leder till gräl om skärmtid. Nuvarande vårdnadshavare behöver information och stöd, men hittar de det lätt någonstans?
Mobilapplikationer har förmågan att suga åt människors uppmärksamhet och ju mer tid en ung person tillbringar online, desto större blir naturligtvis risken för olika skadliga effekter. Endast genom externa begränsningsåtgärder lär sig inte ungdomar den färdighet som är en av de viktigaste för människor idag, nämligen hur man anpassar sitt användande av teknologi för att stödja eget välbefinnande.
För att skydda ungdomar från olika skadliga effekter av digitala medier, behövs skyddsmekanismer. En av dem är en tillväxtmiljö som hjälper till att stärka ungdomars digitala metakognition och stödjer dem i aktivt agerande i digitala miljöer. Digital metakognition avser en persons förmåga att förstå hur olika dimensioner och element i digitala medier påverkar ens känsloliv, välbefinnande och tänkande. Medvetenhet om detta gör det lättare att skydda sig mot de digitala medieelement som särskilt belastar sinnet.
Det en vuxen konkret kan göra är att vara nyfiken utan fördomar och fråga den unga om de positiva erfarenheter de har från digitala miljöer. Och vad som känns utmanande eller i vad den unga behöver hjälp och stöd. Upplever den unga att digitala medier är en resurs eller en stressfaktor i vardagen? Säg rakt till den unga ”Det finns ingenting relaterat till nätet som du inte kan berätta för mig. Jag är här för att stödja dig.” Vi vuxna ser alltid ungas användning av digitala medier genom våra egna linser. Anta alltså inte, utan fråga rakt ut för att förstå bättre.
Förändra det allmänna narrativet
Vuxna kan välja vilken typ av narrativ de förstärker med sitt tal och om de bygger förtroende till ungdomar eller om de skjuter dem ännu längre bort. Ett alternativ är att betona ett budskap där unga framställs som beroende och maktlösa individer som har körts över av teknologijättarna. Ett annat alternativ är att vi uppmuntrar ungdomar att ta en aktiv roll som formgivare av sin egen digitala miljö genom att hjälpa dem hitta sådana vardagsrutiner och metoder som skapar välbefinnande. Trots vad som ofta antyds är ungdomar inte bara passiva konsumenter av digitala medier, utan de är även aktiva aktörer som formar de miljöer de verkar inom.
Kanske kunde klyftan mellan ungdomars och vuxnas upplevelsevärldar minska om vuxna tog det första steget mot förståelse och empati. På detta sätt skulle fler ungdomar kunna känna att det är möjligt och värt att dela med sig av både de goda och de dåliga sidorna av digitala medier till vuxna. Eller åtminstone, att det inte skulle vara av stor skada att göra så.
Lähteet:
Maksniemi, E. (2023). Adolescents’ socio-digital engagement, sleep, and academic well-being. Helsinki Studies in Education.
Mannerheims Barnskyddförbunds publikation: https://www.mll.fi/tiedotteet/joka-viides-nuori-kokee-etteivat-vanhemmat-valita-heidan-netin-kaytostaan-kotona-on-tarkeaa-valittaa-eika-aina-vaan-kieltaa-kaikkea/
