I de finska grundskolorna börjar man studera programmering som en del av matematikundervisningen från och med 2016.
Under det senaste året har studier i programmering blivit allt populärare. I nyheterna har man berättat om hur många vill med på kodarkurser för personer i olika åldrar. Programmering beskrivs ofta som såväl en rättighet och skyldighet, medborgarfärdighet, vår tids allmänbildning som en jämlikhetsfråga.
Som forskare har jag fascinerats av vilken färdighet man studerar i programmeringen, hur denna färdighet motiveras och i ett hurdant samhälle denna nya ”medborgarfärdighet” eller ”allmänbildning” behövs. Dessutom är det intressant att se vem som får definiera den nya färdigheten och från vilka utgångspunkter de främjar frågan. Mediefostrarnas, ungdomsarbetarnas och forskarnas röst har inte hörts i den offentliga debatten.
Man kan lära sig att koda via utbildningssidor på webben samt på kurser, klubbar och läger som ordnas av bibliotek, mediecentraler, organisationer och programföretag. I dessa har man, beroende på ålder, lärt sig genom att programmera, leka, ”torrsimma”, det vill säga utforma olika kommandon, bekanta sig med robotar, flytta något – ofta en söt varelse – i ett grafiskt gränssnitt eller genom att planera och skapa en applikation, spel eller webbsida. På vissa kurser har man dessutom bekantat sig med den nyaste tekniken, såsom sakernas internet, Googles smarta glasögon eller 3D-utskrifter.
Behovet av att studera programmering har i huvudsak motiverats på tre sätt i nyheterna och i guider som behandlar ämnet.
För det första är studier i programmering en fråga om jämlikhet. Om endast få kan förstå kod, är det endast få som har makten. Var och en har alltså rätt att lära sig programmera, eftersom de som bygger framtiden är de människor som använder datorer och alla ska ha rätt att delta i detta byggnadsarbete. Det är nästan omöjligt att säga emot ett sådant påstående, eftersom man då fråntar någon en sådan rätt de har.
En annan motivering är de färdigheter man lär sig när man programmerar: logiskt och kreativt tänkande, detaljarbete, uppfattningsförmågan och problemlösningsförmåga. Man behöver säkert inte argumentera om hur viktiga dessa färdigheter är som en del av grundskoleundervisningen. Däremot kan man fråga sig om man behöver programmera för att lära sig dessa färdigheter eller om det är vad som bäst främjar inlärningen av färdigheterna. Om man frågar dem som förespråkar programmeringsundervisningen är svaret ”ja”. De motiverar det med att eleverna vill ha mer data- och kommunikationsteknik med i undervisningen. Man tror att programmering är lösningen på hur man får skolundervisningen att tilltala eleverna mer och hur den blir en viktigare del av deras livsvärld.
Det tredje resonemanget hänför sig till IT-experternas utbildning och nationalekonomin. När programmeringen är en del av undervisningen kan man svara mot bristen på IT-experter på arbetsmarknaden. Samtidigt tänker man att barnen lär sig färdigheter som gör det lättare för dem att få arbete. Dessutom tänker man att en allmän programmeringsundervisning skulle locka flickor till mansdominerade IT-yrken. Bakom ligger tanken om att programmeringsbranschen skulle rädda Finlands nationalekonomi. Man anser att det är viktigt att börja undervisa programmering, eftersom man oroar sig för att Finland blir efter i den globala konkurrensen. Påståendet om att bli efter är emellertid en överdrift: det är endast Estland och Storbritannien som har infört programmeringsundervisningen i skolorna före Finland. Sydkorea har samma tidtabell som Finland i frågan, och i Singapore samt USA överväger man att införa undervisning. Finland går alltså med andra ord i frontlinjen.
Behovet av att undervisa programmering har inte nämnvärt ifrågasatts i den offentliga debatten. Det som väcker uppmärksamhet är hur lite man diskuterar innehållet i programmeringsundervisningen. YLE berättade nyligen en nyhet om att undervisnings- och kulturministeriet tytt sig till företagens hjälp när de förbereder sig för att införa programmeringsundervisningen. Utvecklingschefen Jarkko Moilanen på undervisningsministeriet intervjuades i nyheten och han motiverar samarbetet med företagen med att hela samhällets resurser behövs för att åstadkomma förändringar. Samarbetet med branschproffs är motiverande när man ska utveckla något nytt. Finns det dock en risk för att företagsvärldens intressen betonas i studierna och åsidosätter de synpunkter som utmanar dessa?
I den offentliga debatt som handlat om undervisningen av programmering har till exempel teman som gäller bedömning av teknikens innebörd saknats. När man talar om denna nya medborgarfärdighet har man inte ens tangerat frågorna om människans förhållande till tekniken för att inte tala om färdigheterna att bedöma tekniken på ett kritiskt sätt. Jag kallar denna approach som begrundar dessa frågor för kritisk teknologifostran. Den erbjuder diskursen ett perspektiv som granskar hur tekniken formar våra observationer och vårt tankesätt. Målet är att utveckla en sådan förståelse för tekniken som gör det möjligt att fantisera om och skapa alternativ samt stärka frivilligt aktörskap.
Förståelsen för tekniken betydelse i det egna livet och samhället överlag är av yttersta vikt, om beskrivningarna av en allt mer teknikbaserad framtid håller streck. Jag anser att den nya medborgarfärdigheten måste vara mer än att bara behärska de nuvarande programmeringsspråken eller att förstå logiken i dessa. Vi måste även kunna bedöma hurdan den teknik är som vi vill leva med.
Det är viktigt att vi tar fram en sådan modell för programmeringsundervisningen som omfattar alla frågor som är viktiga med avseende på den nya medborgarfärdigheten, eftersom Finland går i frontlinjen för programmeringsundervisningen och sannolikt som ett modelland för framtiden. Debatten om de nya färdigheterna borde omfatta många experter inom flera branscher. Med i debatten önskas ungdomsarbetare och mediefostrare, om känner till de ungas förhållande till tekniken och hurdant stöd de unga behöver för att förstå sin tekniska omgivning.
