Under detta år har klimatförändringen stigit omfångsrikt som ett tema för såväl riksdagsvalet som den allmänna debatten. Även ungdomarna har lyft fram sina klimatbekymmer genom att arrangera demonstrationer och skolstrejker för att protestera mot den utövade klimatpolitiken. Förra årets Ungdomsbarometer lyfte fram att ungdomarna också är allt mer intresserade av samhällelig påverkan, fastän de varken litar på eller vill agera inom ramarna för traditionella partier och ungdomsorganisationer.
Man kunde tro att ungdomarnas synliga klimataktivism som ofta kritiserats som passiv, skulle anses endast som positiv verksamhet, men så är inte fallet. I nyhetsmedierna har kommentarfälten för artiklarna gällande ungdomarnas klimatstrejker och webbdiskussioner fyllts med skriverier som kränker ungdomarnas gärningar. Ungdomarnas klimatbekymmer stämplades som politisk propaganda som påhittats av vuxna.
Som värst har direkta hot riktats mot unga klimataktivister. 17-åriga Sanni Korjus från Fredrikshamn, som är ordförande för ungdomsrådet och som profilerar sig som feminist och klimataktivist, skrev för några veckor sedan på Twitter att hon får hatpost, där hon uppmanas begå självmord: ”Någonting är fel då underåriga till och med på offentliga platser måste vara rädda för våld enbart för att de deltar i politiken.”
Att en politisk webbdiskussion eskalerar och yttrar sig som hot och även politiskt våld är egentligen ett tecken på polarisationsutvecklingen som pågår i alla västländer. Tecken på tudelning syns även i finska samhället – till liberala och konservativa, gröna vänstern och nationalister, oss och er. Denna utveckling matas av algoritmerna i webbteknologin och webbtjänsterna som rekommenderar människorna innehåll på basis av deras användarhistorik, som stödjer deras egen världsbild. Polarisationsutvecklingen utvecklas även av nätverken i de sociala medierna, där människorna grupperas och har främst att göra med personer som tänker på samma sätt. Det går lätt att tvivla på och till och med hata dem som har en annan åsikt.
Vetenskapen är inte en auktoritet för alla, webben kallar till att tvivla
Diskussionen om klimatförändring är också ett bra exempel på hur man i dagens hybrida mediemiljö ständigt går en kamp om pålitlig information och sanningar. Fastän största delen av klimatförändringsforskarna är ense om att den globala temperaturstigningen är en följd av mänskliga aktiviteter, finns det otaliga källor, pseudostudier och teorier på webben som endera totalt nekar klimatförändringen eller förnekar att den skulle vara orsakad av människorna. Dessa alternativa synsätt har framför allt fått popularitet i USA, där upp till 40 procent av befolkningen inte tror på klimatförändringen som åstadkommits av människorna och där till och med 20 procent för något år sedan tänkte att pratet om klimatförändringen är någon slags bluff eller konspirationsteori. En stor del av befolkningen i USA har inte lyckats bli övertygade av vetenskapsfolk. Tvärtom, klimatförnekarna tvivlar att forskarna är en del av konspirationen och de sägs förvränga material för att trygga sin egen finansiering. Eftersom medieinnehållen sprids över de statliga gränserna, får liknande synsätt även stöd av finska medieanvändare som speglar sig till diskussionen om ungdomarnas klimataktivism.
Enligt medieforskare Mark Andrejevic hänger tillväxten av olika konspirationsteoriers favorisering nära ihop med den digitala mediemiljön och informationsöverutbudet som orsakats av den. Det finns ett oändligt antal alternativa och motsatta synsätt till all information som erbjuds på webben. Webben som byggs på hyperlänkar rent av lockar människor till att gräva sig allt djupare i de alternativa källornas labyrint, för att tvivla och ifrågasätta synsätt som presenterats i den vanliga publiciteten.
Konspirationsteorierna orsakar beroende hos medieanvändarna, eftersom de som tror på dem kan känna sig speciella. De får reda på sådant som andra inte vet. Ofta bjuder teorierna även på enkla förklaringar till väldigt invecklade frågor och på detta sätt minskar de på osäkerhetskänslan. För en del kan konspirationsteorierna vara en trosuppfattning som är jämförbar med den traditionella tron. Trosuppfattningen bjuder på en världsförklaring som ökar på trygghetskänslan. Det har konstaterats att konspirationsteorierna vädjar i synnerhet till dem som upplever sig vara utomstående och kraftlösa i samhället.
Människor kan även vilseledas utan lögn
Konspirationsteorierna är bara ett exempel på kampen bland sanningar och en strävan att med hjälp av information inverka i den nuvarande webbmiljön. En medieanvändare kan även stöta på påhittade fejknyheter, fiske av klickningar, en satir, troll, propaganda eller fast på pseudovetenskap. Det är nödvändigtvis inte lätt att bedöma pålitligheten av innehållen, eftersom deras presentationssätt och genrer har blandats och smälts ihop. Medieanvändaren har ofta svårt att känna igen tillvägagångssättet, avsändaren eller dess strävan. Fenomenet kan kallas för innehållskaos.
Under de senaste åren har man rikligt pratat om s.k. fejknyheter, det vill säga innehåll som liknar nyhetsjournalism, som till sina väsentliga delar är påhittade. Innehållsstrukturen är trots allt ett mer vidsträckt fenomen än de påhittade nyheterna eller direkta lögner. Först och främst kan människor vilseledas även utan lögn. Till exempel starkt partiska publikationer (hyper-partisan sites) publicerar artiklar för att främja en särskild ideologi eller världsbild. På sina sidor kan de fast publicera artiklar som behandlar immigration och som faktamässigt är korrekta, men som är plockade från den övriga webben eller journalismen. Eftersom immigrationsfientligheten fungerar som agenda i publikationen, lyfter ändå alla publicerbara artiklar fram enbart immigrationens negativa sidor. På detta sätt förvrängs läsarens helhetsbild av saken.
För det andra står inte innehållskaosen enbart utanför den traditionella nyhetsmedian. Även nyhetsmediet orsakar innehållskaos genom att till exempel publicera reklam som ytligt liknar journalistiska artiklar som tillverkats i samarbete med företag. Dessa urskiljs från övrigt artikelutbud enbart med hjälp av den lilla beteckningen ”handelssamarbete”, som finns i början av artikeln. Enligt en undersökning vid Stanfords universitet hade i synnerhet ungdomarna i högstadieåldern svårt att skilja på sådana här nativreklamer från nyhetsinnehållen. Rentav 82 procent av respondenterna ifrågasatte inte på något sätt innehållet eller källan till nativreklamen. De ansåg nativreklamen som tillverkats av företagets utgångspunkter som en reklam bland de övriga.
Inte heller vuxna klarar sig dess bättre i en medieomgivning med stökigt innehåll. Vuxna är ofta utsatta för att tro och dela innehåll som stöder deras politiska syn, fastän det senare skulle visa sig vara lögnaktiga. Enligt en undersökning som utförts i USA är över 65-åriga pensionärer särskilt utsatta. Dessa delar sju gånger mera påhittade fejknyheter på Facebook än 18–29-åringar.
Kritisk mediekunskap förutsätter kännedom om samhället och sig själv
Stök förutsätter vanligtvis städning. Att rengöra webbmiljön från vilseledande, kränkande eller osanna innehåll skulle ändå vara en omöjlig uppgift. Innehållen sprids snabbt och även som en gång raderade återkommer de lätt på webben. Det är orealistiskt att tänka att till exempel innehåll som sprider aggressivitet eller hatpropaganda med hjälp av lagstiftning och sanktioner kunde raderas från webben. Enligt forskare Judith Butler är förbud mot specifika uttryckssätt vanligtvis resultatlösa, och kan till och med motsätta sig själv, eftersom man snabbt tillägnar sig nya uttryckssätt i språket och orden kan laddas med nya betydelser. Till exempel uttryck som kategoriseras som hatpropaganda kan lätt kringgås och förakt kan uttryckas med neutrala eller till och med skenbart positiva termer mot särskilda människogrupper.
Istället för förbud och skräck borde även uppmärksamheten riktas mot befolkningens kritiska mediekompetens. Medieanvändare i alla åldrar behöver stöd för att klara sig bland strävanden efter inverkan. Den kritiska bedömningen av innehållen förutsätter förutom specifika teknologiska kunskaper och förståelse om till exempel algoritmers funktion, även mångsidig allmänbildning. Fördelningen av sanning och lögn är oftast inte en tillräcklig förutsättning för bedömning av innehållens pålitlighet. Utöver fakta och källor borde man ur medieinnehållen identifiera narrativer, ideologier och maktkamper som dessa innehåller.
Utöver medieinnehållens kritiska bedömning är självkritik eventuellt ännu viktigare. Medieinnehållen som strävar efter att inverka, vädjar ofta till känslor, varvid övning av emotionella färdigheter i alla åldersgrupper är särskilt viktigt. Det innebär identifiering, namngivning, självbehärskning av och empati för sina egna känslor samt teman för fjärmning. Klimatförändringen är till exempel ett fenomen som garanterat orsakar otrygghet, ångest och rädsla. Om man inte kan bemöta eller hantera dessa känslor, finns det en stor frestelse för att söka tröst av en teori som påstår att pratet om klimatförändringen enbart är en stor hemlig intrig bland kineserna.
